Man undrar var Sydsvenskan får sina uppgifter från när det gäller ESS. I allmänhet har ju deras bevakning hittills inte varit den mest kritiska, men så är det med tidningar nuförtiden och det har ju aldrig legat i deras natur precis att ange källor.

Idag rapporteras om planer att ”flytta” ESS ”några hundra meter åt Max IV-hållet” (visst, med källhänvisning: planarkitekt Fredric Palm) som om MAX IV redan fanns, eller åtminstone som om MAX IV var finansierad och klar för att börja byggas. Anledningen till denna ”flytt” är de här synergieffekterna som politiker och andra förståsigpåare är mycket noggranna med att ideligen föra fram. Dessa effekter framstår som världens mest naturliga och de kommer att komma som brev på posten om bara politikerna och förståsigpåarna är tillräckligt duktiga på att prata om dem och planera för dem i sina färgglada broschyrer. En detalj i detta tål att nämnas igen: På kartan över ESS- och MAX IV-området som prydde Kvällspostens löpsedel den dagen då det blivit ”klart” att ESS byggs i Lund fanns några små fina hus utritade med den anslutande texten ”spinoff-företag”. Tänk vad fint att man redan nu planerat för spinoff-företagen. Kan inte den som låg bakom den kartan, eller Kvällsposten som tryckte den, tala om vad för någon fantastisk teknisk innovation de här företagen skall slå mynt av också, så lokalerna kan planeras bättre för företagens syften och så att marknaden kan förberedas för dem?

”Projektdirektör Lars Lavesson” — projektdirektör för vad förresten; jag trodde Carlile var direktör? — säger i artikeln: ”Om vi lägger ESS och Max IV närmare varandra som vi nu funderar på, så kan vi få en sådan kraft och kritisk massa att anläggningarna utvecklas bättre.” Spännande. Har Lavesson varit och stegat upp avståndet mellan ILL och ESRF i Grenoble, eller mellan SLS och SINQ i Villigen? I Grenoble är det ingen lång promenad, men det tog åtskilliga år innan det blev några större samarbeten mellan forskare vid anläggningarna. Man kan ju fråga sig om det hade blivit annorlunda om avståndet varit hälften så långt, eller en tredjedel. Det största tänkbara hindret för spännande vetenskapliga samarbeten är ju vanligtvis att fysiker och biologer är så hemskt lata och blir så trötta i benen när de går långt.

Mitt i detta är det ju också på sin plats att undra om inte Sydsvenskan kunde ha lite källkritik i sina artiklar. Idag liksom annars. Förvirringen är till exempel stor när det gäller byggstart och färdigställande av ESS, och på den punkten är nog alla förvirrade eftersom ingen riktigt vet vad som skall byggas eller vem som skall betala. Men Sydsvenskan trycker ändå det ena årtalet efter det andra. Till exempel:

18 juli: byggstart 2012-2013
8 oktober: ”fullt driftklar 2023″
2 november: färdig 2018/2019
17 november: byggstart 2013, färdig 2018
7 december: byggs 2010-2018
20 december: byggstart 2013, ”fullt utbyggd 2023″

Var kommer dessa årtal från? Vad är de baserade på?

Sydsvenskan skriver idag om den så kallade ‘Vetenskapskorridoren’ eller ‘Kunskapskorridoren’ eller ‘Science Corridor’ som nyligen lanserats som ett nytt samarbete mellan framförallt Lunds Universitet och DESY i Hamburg med ESS, MAX IV, XFEL och PETRA III som centrala bitar.

‘Samarbetsavtal’ ska ha skrivits under mellan Lunds Universitet och DESY, och enligt Sydsvenskan skall samarbetet röra utbyten och koordination för både forskning och utbildning. Lunds Universitet lanserade samarbetsavtalet för någon vecka sedan. DESY skriver ingenting om detta, men de har ju säkert fullt upp att köra de första experimenten på PETRA III och bygga XFEL. Just det — även om Sydsvenskans journalist får det att verka som om PETRA III och XFEL i likhet med ESS och MAX IV är planerade anläggningar så föreligger den avgörande skillnaden att PETRA III öppnade för experiment i våras och XFEL började byggas för snart ett år sedan. Det är viss skillnad på det och en avsiktsförklaring för MAX IV och en kommitté som ska ta fram en teknisk design av ESS.

Man kan ju undra vad tyskarna får ut av detta samarbete när det är sådan skillnad på vad som bidras med i fysisk mening? Får man gissa — och det är en gissning — så är hela detta jippoartade påhitt om vetenskapskorridoren bara ett sätt att dölja det faktum att de bilaterala avtalen mellan Sverige och Tyskland angående ESS å ena sidan och XFEL å andra är ett nollsummespel: Tyskland investerar i ESS så mycket som Sverige investerar i XFEL, så kan man mycket väl läsa avtalen (pdf 1, pdf 2) som offentliggjordes häromsistens och ett arrangemang av den typen är absolut inget nytt i sådana här sammanhang, men man kan förstå att det finns en och annan som ogärna vill att det kommer ut.

Som tidigare både påpekats och ironiserats över på denna blogg är det mycket branding runt ESS, något som intresserar och fascinerar en forskare i forskningspolitik med vad man kunde beskriva som institution-politik-innehåll som huvudsakligt intresse/specialområde. När man tidigare i historien byggt big science-anläggningar i en eller annan form har man ofta börjat med att komma fram till vad man vill göra och hur man vill göra det och sedan har man anställt kommunikatörer och skrivit nyckelord på indexcards till politiker och brett ut sig med stora ord i massmedia om storslagenheten i det föreslagna projektet. ESS är oerhört intressant som forskningspolitiskt fenomen just eftersom man gjort och gör tvärtom, åtminstone ifråga om den skandinaviska kandidaturen som ju nu förefaller ha vunnit så tillvida att den är ESS eller vad man skall säga.

Först kom en idé på ett OECD-möte. Sen kom ett Europeiskt designförslag som jag tror amerikanerna snodde friskt från till sin egen anläggning medan den politiska tystnaden var kompakt i Europa. När det väl började röra på sig här omkring och de svenska, spanska och ungerska regeringarna gjorde klart att de verkligen ville bygga ESS, då var det ursprungliga designförslaget föråldrat och eftersom initiativet nu låg snarare hos de tre kandidatländerna än hos någon neutral, sameuropeisk kommitté av forskare fanns inga riktiga incitament att göra om designen och komma fram till vad det egentligen är för anläggning man vill bygga nu. Skickligt manövrerade ESS-Scandinavia ur detta genom att via en mycket kompetent bulvan övertyga svenska regeringen att ESS var världens bästa neutronforskningsanläggning och det perfekta prestigeprojektet för Sverige. På vägen tillkom broschyrer, gobelänger, indexcards till region- och kommunpolitiker, djärva utfästelser och bländande framtidsvisioner, och med Allan Larsson i spetsen lyckades man få större delen av den delen av det svenska politiska etablissemanget som bryr sig, samt den del av allmänheten som bryr sig, att tro att det bara var att bygga världens bästa neutronforskningsanläggning utanför Lund, att den kunde göras ”klimatneutral”, att den inte kostar så mycket alls, att resten av Europas länder är jättesugna på att betala, att det skulle bli alla möjliga synergieffekter av samlokalisering med MAX IV, att nämnda MAX IV bara var att sätta igång och bygga utan finansiering, att ”för varje miljon som Sverige lägger på att finansiera ESS så får vi 8-9 miljoner tillbaka”, och så småningom att man på basis av allt detta ”vunnit” dragkampen om ESS och att hela Europa ställt sig bakom Lunds kandidatur, att det nu alltså bara var att sätta spaden i marken.

Man kan inte annat än beundra en sådan insats. För det är ju mycket möjligt att det hela faktiskt utmynnar i att ESS byggs i Lund. Det behöver inte spela någon roll att alla de sakerna jag räknade upp antingen är direkt lögnaktiga eller grava glidningar på sanningen. Om kampanjen är tillräckligt framgångsrik — vilket den förefaller vara — spelar det kanske inte så stor roll om ESS inte uppnår de magiska fem megawatten och således inte blir världens bästa neutronforskningsanläggning, att miljöpåverkan får ordet ”klimatneutral” att framstå som taget ur en sagobok, att kostnaderna blir mycket mycket större än man lovat, att de Europeiska länderna som deltar i projektet i flera fall blir netto-förmånstagare av överenskommelserna som träffas, att synergieffekter mellan neutronforskninsganläggningar och synkrotronljusanläggningar inte uppstår ur tomma intet, att MAX IV med för bristfällig finansiering blir en suboptimalt presterande anläggning som inte bidrar så mycket till de här synergierna som man hoppats, att Allan Larssons 8:1-glädjekalkyl knappast kommer att visa sig korrekt (även om möjligen, på lång sikt, 2:1 eller 3:1 kan komma ifråga), att ESS inte kan börja byggas de närmaste två åren eftersom man inte vet vad man skall bygga och att mycket kan hända under de två åren som raserar alla planer och att det således dröjer ett bra tag innan det sätts någon spade i marken. Om man inte räknar den där spaden de använde för att plantera det där trädet i somras.

Missförstå mig inte nu. Jag försöker göra två saker här: (1) informera om sakförhållanden som media och allmänhet ofta missar, och (2) kritiskt granska politiken kring ESS och beslutsprocessen. Nu gör det ju inget om man får ha lite roligt under tiden, och allvarligt talat finns det få saker jag tycker är roligare än att bli överraskad av forskningspolitikens outgrundliga vägar. Jag tror nog ESS kommer byggas i Lund. Så mycket mer fascinerande om det blir så baserat nästan uteslutande på branding. Det är ju (forsknings)politik!

Till sist: Några orosmoln verkar finnas på himlen. Här är några hintar i riktning mot vad man bör hålla ögonen öppna för den närmaste tiden: The Science Corridor, Lunds Universitets kostnader för ESS, och ett mått som blivit rågat i Uppsala/Stockholm. Inga högoddsare någon av dem.

Studio Ett sände klockan fem ett mycket bra reportage om ESS och läget i förhandlingarna med mera. Några citat sticker ut:

”Ja, det finns inget tvivel om det [att ESS byggs i Lund] utan planerna rullar på. Det är klart att det finns detaljer i förhandlingarna och så, men det rullar på.”
Allan Larsson

”Det är definitivt klart. Det finns tillräckligt många stater som har förbundit sig att betala så det är ingen tvekan om.”
Jerker Swanstein

”Det slutliga beslutet finns inte förrän man verkligen är överens om den tekniska konstruktionen och man slutgiltigt är beredd att ta också kostnaderna. [...] Det finns mycket goda förutsättningar för att det här ska gå i lås, men helt klart är det inte.”
Peter Honeth

Vem har rätt? Kanske framförallt reportern:

”Nu finns fina broschyrer framtagna om ESS.”

Skämt åsido. Det har funnits broschyrer länge. Och skämt åsido, det är intressant att höra att Allan Larsson och Peter Honeth har så olika uppfattning. Inte minst eftersom Allan Larsson (åtminstone tidigare) har skött förhandlingarna, medan Peter Honeth tvivelsutan är den som bäst känner det politiska tjyv- och rackarspelet bakom ett sådant här projekt.

Honeth är också den vars kommentar är mest intressant, för han påpekar ju bland annat det solklara kausalitetssambandet mellan teknisk/vetenskaplig design, finansiering, och slutgiltig etablering. Alla stora projekt spräcker budgeten, men för att överhuvudtaget ha en budget från början krävs ju att man vet vad man skall budgetera för. Ursäkta att jag är tjatig, men det kan inte nog understrykas att innan man vet vad man skall bygga är det mycket svårt att veta vad det kostar och då är det också mycket svårt att få ett riktigt klartecken från samarbetspartners som skall vara med och betala. Kanske Danmark som faktiskt lovat 12.5% av konstruktionskostnaderna är helt okänsliga för förseningar och fördyringar? (Senast de samarbetade med Sverige om något i den här prisklassen var det Öresundsbron som enligt Flyvbjerg et al, Megaprojects and risk, Cambridge University Press 2003, på sidan 14, översteg budget med 26%, så de kanske är tåliga.)

Jag säger det igen: Att designa en anläggning måste alla göra som avser att bygga en. Det är inget konstigt med det, trots att kommunikatörer emellanåt verkar vara av en annan uppfattning. Men att gå ut och lova en viss lokalisering, eller för den delen lova att en viss prestanda uppnås (i faller ESS rör det sig om tidigare ouppnådda och enligt vissa ouppnåeliga 5MW) är ovanligt. Kanske till och med dumdristigt?

Från och med idag kan jag alltså — förutom Franska, Spanska och Tyska regeringarna, se föregående post — också räkna in Svenska regeringens medhåll på den punkten. Och det till på köpet via en gammal bekant, Peter Honeth.

Det är glädjande att se att Morgontidningen gör sitt jobb, åtminstone delvis, och gräver fram några avtal som slutits mellan Leijonborg/Krantz/Honeth och regeringsrepresentanter på kontinenten. Något av dem är diarieförda med stämpel och allt, så dem kunde jag väl kanske kunnat hitta själv, något bär den kryptiska anteckningen ”original” (inklusive citationstecken) på framsidan (undrar hur mycket ironi man ska läsa in i citationstecknen). Samtliga är ganska kul läsning. Morgontidningen brister något i sin analys och fokuserar helt på pengarna och motprestationerna som Sverige enligt analysen har köpt ESS för — men så är det ju också nischen kompletterande och något sånär komplett analys som denna blogg gärna intar. Alltså netto ingen skada skedd utom den gamla vanliga, alltså att den morgontidningsläsande allmänheten tror att det bara är att sätta spaden i marken ute i Odarslöv eftersom Lund ”fick” ESS. Riktigt så enkelt är det nu inte, vilket till yttermera visso de av Sydsvenskan publicerade avtalen visar.

Avtal mellan Sverige och Tyskland (pdf 1, pdf 2).
I korthet: Sverige cashar in den tjänst tyskarna varit skyldiga sedan XFEL blev verklighet med svensk medverkan. Det hela blir ännu lättare eftersom man kan klä detta bilaterala avtal i språkliga paljetter såsom etablerandet av en excellens-region eller kanske till och med Röntgen-Ångström-klustret. Sen är det klart att det finns en hel del substans i samarbetet kring strukturbiologi och materialvetenskap som också beskrivs. Det är glädjande, för de här områdena har stark potential, inte minst när man slänger in PETRA III, XFEL och MAX IV i spelet. Vilket man alltså gör.

Det verkliga avtalet mellan Tyskland och Sverige om ESS, som närmast är en bilaga till strukturbiologi- och materialvetenskaps-avtalet, är mycket tydligt på en punkt:

”On the basis of a successful redesign Germany is in principle ready to contribute to the ESS financially with a mix of in-kind and cash contriblltions in the range of 10-13 % according to the current cost estimates. This commitment does not prejudice the final decision about the financing of ESS after the redesign.”

Alltså: Tyskland är i princip redo att betala mellan 10 och 13 procent av ESS, men bara givet att den tekniska designen av anläggningen blir bra. Sista meningen är glasklar: skulle Tyskland på ett eller annat sätt vara missnöjda med något om två-tre år då designen förväntas vara färdig, ja då förbehåller de sig rätten att dra sig ur. Vilket alltså står med i avtalet.

Avtal mellan Sverige och Spanien (pdf)
Detta handlar mycket mer om Spanien och Bilbao än om Sverige och Lund. Det är mest en lång rad försiktiga formuleringar om hur rivaliteten mellan länderna förbytts i förståelse och om vilka laboratrorieverkstäder i Baskien och annorstädes som kan/skall bygga vakuumpumpar och annat till ESS. Samt allt som skall gälla för den ’special site’ i Bilbao som Spanien får som plåster på såren för att ha förlorat mot Sverige i huvudkonkurrensen. Tolkningen av detta till synes lite aparta avtal är nog att givet att ESS överhuvudtaget byggs skall det som regleras i detta avtal gälla. Anledningen till att skrivningarna är så vaga gällande just ESS i Lund är nog att man väntar på klara besked gällande design och konstruktion — och därmed slutgiltigt beslut om förverkligande.

Avtal mellan Sverige och Frankrike (pdf)
Avtalet noterar en gemensam förståelse att ESS skall byggas i Lund och att Frankrike skall delta. Sen skriver man att länderna skall samarbeta i neutron- och acceleratorvetenskaper, kärnkraft, förnybar energi och klimatförändring, kärn- och högenergifysik, samt rymden(!). För de första tre skall separata, specifika avtal slutas. Alltså har de här papperna i realiteten ingen konkret betydelse för förverkligandet av ESS. Tvärtom är det labb i Frankrike som nämns explicit. Inte så konstigt; i slutet återfinns passagen om att ESS nu går in i sin ’R&D phase’. Inget land — och kanske speciellt inte Frankrike — lovar något bestämt i storleksordningen hundra miljoner Euro innan det är bestämt vad de pengarna faktiskt skall användas till.

Ursäkta att jag är tjatig och förutsägbar, men slutsatsen är dessvärre samma som i snart sagt varje inlägg på den här bloggen: Visa upp en färdig teknisk och vetenskaplig design så kan vi snacka!

Nyheten i och med detta blogginlägg är väl närmast att franska, tyska och spanska regeringarna nu stämmer in i den uppmaningen.

ESS Scandinavia konsortiet gick igår ut med en pressrelease i vilken man meddelar att ”the ESS Steering Committee” i fredags sjösatte ”the Preconstruction Phase” för ESS i Lund under ett möte i Köpenhamn. Tretton länder –- Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Italien, Tyskland, Frankrike, Schweiz och Island — skall ha deltagit. Colin Carlile, som allaredan omnämns som ”Director of ESS”, säger att det var ”ett väldigt bra möte” (”It was a really good meeting”). Tydligen ska mötet ha beslutat om formerna för ESS-projektets fortsatta styrning samt enats om specifikationer och riktlinjer som behövs för att starta nästa fas, som alltså är ”the Preconstruction phase”.

Nu skall man alltså börja jobba för att också på pappret och i verkligheten kunna åstadkomma de här omtalade fem megawatten och en i övrigt världsledande neutronkälla.

Men vem är det egentligen som har bestämt allt det här? Och vem är det som skall börja jobba med designarbetet? I pressmeddelandet nämns att så kallade Advisory Committees diskuterats vid mötet, och det är ju på tiden, men ingenting om vem som var där, på vems uppdrag.

De forsknings- utbildnings- och innovationsdepartement ute i Europa som har webbsidor på språk jag begriper skriver ingenting, absolut ingenting, om att de på något sätt deltar i något möte som har med ESS att göra (det gäller alltså Danmark, Norge, Tyskland och Schweiz). Danska regeringen, som kanske skulle kunna antas på något sätt — om än genom ombud — stå värdar för mötet, skriver ingenting. Ej heller Köpenhamns stad eller det så kallade Copenhagen Capacity (som ju annars är ett kommunikatörernas mekka i Öresundsregionen). Och svenska regeringen är lika tyst. ESS-webbsidan inom sjunde ramprogrammet uppdaterades senast den 11 juni. Någon träff på Google på söksträngen ”ESS Steering Committee” får jag inte (jo, naturligtvis en, men det är ju European Social Survey det gäller).

Den konspiratoriskt lagde skulle ju, när en ensam pressrelease är den enda information som finns att tillgå i ämnet, fråga sig om den här kommittén existerar överhuvudtaget. Jag nöjer mig med att fråga när och hur vi kan reda på vem som deltar, från vilka länder, och på uppdrag av vem? Helst från någon annan källa än konsortiet, för säkerhets skull.

Att ungrarna inte deltar är ju ganska givet. Men de har tydligen tänkt göra det snart, förutsatt då att de vet var de skall anmäla sig. Klarsynt påpekar de emellertid vad som ofta glömts bort men som trots allt fortfarande gäller:

It is expected that the final decision on funding ESS will be made when the results of the design update become available in about two years time. Until this final funding decision is made, the Hungarian Government offers as a fallback solution to host ESS in Debrecen in the case when the plans to build ESS in Lund would not materialize.

Som sagt. Just in case det inte skulle bli något. Det alternativet är faktiskt fortfarande verkligt, tro inget annat.

”Ritningarna på hela anläggningen ska gås igenom, från första skruven till den sista”

I Sydsvenskan meddelas att det verkliga arbetet med att tekniskt och vetenskapligt designa ESS-anläggningen nu skall ta sin början. Jag har undrat ett bra tag när detta skulle ske. Svaret är alltså nu.

Man skall alltså sätta igång med det digra arbetet att komma fram till hur ESS skall byggas, och av detta arbete kommer att följa vilka prestanda som kan uppnås och till vilken kostnad. Som jag påpekade i tv i januari vet vi alltså hittills inte så mycket om prestanda och dylikt, och det vet inte ESS Scandinavia konsortiet heller (även om de inte riktigt ville erkänna det då) och det är väl egentligen den rimliga förklaringen till att ingen vet vad ESS egentligen kan göra och vad kalaset kommer att kosta.

Det är alltså först med början nu, och troligtvis under de kommande två årens lopp, som vi kan börja få några riktiga parametrar associerade med ESS. I det perspektivet, kryddat med en måhända överdriven försiktighet (som jag i och för sig tycker är klädsamt för samhällsvetenskapliga forskare), är det fascinerande att man redan lovat att ESS skall bli världens bästa neutronspallationsanläggning, att den skall bidra till lösningar på miljöproblem, och att den skall ”ge tillbaka” till svensk och skånsk och dansk ekonomi med en faktor 8:1.

Som min kollega Thomas Kaiserfeld påpekade i fredags:

”Idag har ordförande för Lunds universitet och regeringens ESS-samordnare, prof. Allan Larsson (S), uttalat sig. Han hävdar utan att blinka att för varje miljon som Sverige lägger på att finansiera ESS så får vi 8-9 miljoner tillbaka. Utifrån det perspektivet blir det förstås svårt att förstå varför vi skall låta några andra vara med och betala detta. Det måste ju enligt Larssons logik innebära offantliga förluster för svenska staten.”

Ja, vad ska man säga? Det är alltså i SR Ekot som professor Larsson lanserar denna glädjekalkyl. Nu tycker jag naturligtvis att Thomas har rätt i att fråga sig varför — givet detta — andra länder skall tillåtas vara med och betala, och den följdfrågan skulle naturligtvis ställts av Ekots reporter. Men säljsnacket kring ESS ligger ju — som tidigare konstaterats — på en tämligen ovetenskaplig nivå.

Nu är det inte alls osannolikt att Allan Larsson har rätt. Delvis. Och i sak, men inte i detalj. Det han säger om konstruktionskostnaderna, att ”[f]ör varje miljon som vi och danskarna investerar i den här anläggningen så får vi mer än en miljon tillbaka av investeringspengarna” stämmer naturligtvis om man med att ‘få tillbaka’ menar att de investerade pengarna tillfaller svensk (och dansk) byggnads- och tillverkningsindustri samt tjänstesektorn. Även om ett och annat sofistikerat instrument måste köpas in från kontinenten kan vi nog utgå från att betongen till byggnaderna kommer att levereras från Starka, grävskoporna från Volvo, och stängslet från Lambertsson.

När det gäller driftskostnaderna, så påstår Allan Larsson att ”för varje miljon som vi stoppar in så kommer det åtta, nio miljoner tillbaka”. Det är nog högt räknat. För då talar han sannolikt om tjänsteekonomin kring anläggningen och en och annan spinoff- eller spillover-effekt (eller vad det heter), samt skatteintäkter. Man räknar på ESRF med att ungefär hälften av upphandlingen årligen sker med franska varu- och tjänsteleverantörer (se sid 239 i min avhandling), vilket för år 2008 motsvarade ungefär 17 miljoner euro (se sid 142 i ESRF Highlights 2008). Om vi därtill lägger skatter och sociala avgifter, och uppskattar det till ca 50% av de totala lönekostnaderna, så landar det på ca 23 miljoner euro (Ibid.), vilket sammanlagt skulle innebära att 40 miljoner euro varje år ‘går tillbaka’ till den franska ekonomin. Frankrike betalade år 2008 ungefär 20 miljoner euro till ESRF (se sid 138 och 141 i ESRF Highlights 2008). Med reservation för alla skillnader mellan anläggningarnas storlek, typ, organisation och regler, samt ländernas alla skillnader, kan vi alltså sluta oss till att ratiot 2:1 är mera sannolikt än 8:1 eller 9:1. Men som sagt, Allan Larsson kan mycket väl ha rätt. Men då har han dokumentation som inte jag har.

Värre blir det efter sifferexercisen, då Larsson påpekar att ”[d]et finns ingen annan investering på det här området som ger så god ekonomi som detta”. Jag undrar vad han menar, och vad han jämför med, och på vilka grunder han drar denna slutsats.

Vi är inte bortskämda med nyheter om ESS precis. Och några svar på frågorna jag ställt här på bloggen har vi ju inte sett röken av. Förrän igår. I budgetpropositionen kom faktiskt ett och annat klargörande. Så här står det Utgiftsområde 16, sidan 130-131:

”Ett antal länder i Europa har visat intresse för att delta i konstruktion och drift av anläggningen. Danmarks regering har beslutat att delta i projektet och ett avtal om gemensamt dansk-svenskt värdskap för ESS har undertecknats av ministrarna för forskningsfrågor i Danmark och Sverige. I avtalet anges att Danmark deltar i ESS med finansiering av 12,5 procent av konstruktionskostnaderna och med finansiering av minst 5 procent av driftskostnaderna. Norges regering har fattat ett beslut om att delta i ESS med finansiering av 2,5 procent av kostnaderna för konstruktion och samma andel för drift. Lunds universitet och Region Skåne har kommit överens om att finansiera 2,5 procent av konstruktionskostnaderna. Regeringen har erbjudit övriga europeiska länder att den svenska staten ska finansiera ca 32,5 procent av totalkostnaden för konstruktionen och ca 10 procent av driftskostnaden. Sammantaget innebär detta att ca 50 procent av konstruktionskostnaderna kommer att finansieras av de nordiska länderna Sverige, Norge och Danmark.”

Så långt inget nytt. Men nu kommer det:

”Sverige har i förhandlingarna för att få ESS placerat i Lund föreslagit att om Frankrike, Italien och Tyskland finansierar 35-40 procent av anläggningen kan Sverige (inklusive Danmarks och Norges finansiering) garantera övrig finansiering till dess att andra länder har fattat beslut om deltagande. Denna modell har fått stöd av Frankrike och Tyskland som båda deklarerat att de avser att delta i projektet. Ytterligare några länder har uttalat att de avser att gå med i projektet om det byggs i Lund.”

Här är det klartext om vad som egentligen sagts och överenskommits om vid de hemliga mötena på kontinenten. Nu återstår bara att få reda på vilka dessa ”[y]tterligare några länder” är, och vad Italien egentligen tycker om det hela. Men så här skriver ESS Scandinavia konsortiet i ett pressmeddelande igår:

”It is very satisfying to be able to arrive at this stage and to know that at least twelve countries will be participating when the Steering Committee meets for the first time in Copenhagen at the end of October, says Colin Carlile, Director of ESS Scandinavia. Their first task will be to launch the Preconstruction Phase and set in place the new organisation for realizing the decision to build the next generation neutron source in Lund. Only countries agreeing on locating ESS in Lund and participating in the Design Update will be represented in the Steering Committee. So far twelve countries including Norway and Germany have agreed to participate in the project and several more have entered into discussions on participation. In the Preconstruction Phase there will be a Design Update resulting in a cost assessment necessary for the final financial agreements made between the participants during next year.

Sen finns ju då ytterligare passager i budgetpropositionen om det praktiska förfaringssättet framöver. Alldeles efter ovan citerad text står det följande:

”Verksamheten i bolaget kommer att inledas med en uppdatering av en projektplan och upprättandet av en affärsplan. Projektplanen avser en uppdatering av kostnaderna för konstruktion av anläggningen i Lund inklusive den senaste teknikutvecklingen av accelerator och målstation utifrån erfarenheter från de spallationskällor som byggts i Japan och USA. Sverige har erbjudit finansiering av denna fas, som beräknas ta ett par år, med upp till 300 miljoner kronor. Denna kostnad ska täckas av anslaget till Vetenskapsrådet. Övriga länder deltar med egen teknisk och vetenskaplig expertis som bidrag i natura. [...] När projektplanen är uppdaterad och när finansiering från andra intressenter är klar följer konstruktionen av anläggningen. Det finns en naturlig osäkerhet i kostnadsberäkningen och därmed en risk för fördyringar. När projektplanen är uppdaterad finns en naturlig kontrollstation som bör tas tillvara innan beslut fattas om att gå vidare med konstruktionen.”

Själv är jag lite trött på alla turer och nöjer mig gärna med att utifrån allt detta konstatera att ESS alltså sannolikt blir byggt i Lund men/och att inga formella avtal slutits och inga konkreta kostnadsberäkningar gjorts och inga utgifter budgeterats och ingen komplett teknisk design föreligger och en hel del organiseringsarbete återstår.

Med risk för att verka tjatig.

En smula pinsamt är det att Ungerns ESS-kandidatur här på bloggen och i andra media fullständigt fallit utanför rapporteringen kring det stora steget mot etablering av ESS i Lund. Här får vi som granskar och analyserar händelserna ta på oss ansvaret och göra bot och bättring. (Det gäller er också, Sydsvenskan!)

ESS Hungary skrev i ett pressmeddelande den 8 juni det följande:

ESS Hungary National Council would like to emphasize that a serious and politically binding decision on siting of ESS can be made only by those who have proved a serious and substantial commitment in its realisation. If Europe is serious about building ESS, not the number of countries expressing sympathies for one or the other candidate should matter, but the overall size of transparently documented governmental commitments covering the cost of ESS at one or at the other site. This has been agreed and documented as one of the basic guiding principle of a responsible site decision in the first ESS gathering chaired by the Czech Republic on May 4, in Prague. Anyone who communicates any different would either like to mislead the public or to gain unfair advantage in the competition.”

Detta är ju inte bara hårda ord utan också det enda konkreta som sagts om lokaliseringsprocessen för ESS på mycket länge. I Sverige har man använt hyperboler och superlativ av helt andra slag för att sjunga ESS’ lov och de följder ESS kommer att ha för Skånsk tillväxt ända upp i Östra Göinge. Men det var nu alltså tre månader sedan Lars Leijonborg, Pia Kinhult, Colin Carlile och Mats Helmfrid utropade segern och sedan dess har nästan inget hänt: förutom att Spanien har dragit tillbaka sin kandidatur har ett träd har planterats och Allan Larsson har blivit utsedd till årets lobbyist. Men om nu beslut verkligen fattats, som det har hävdats, varför lyser namnunderskrifterna från Europas forskningsministrar med sin frånvaro? Var är de formella åtagandena?

Lars Leijonborgs bedömning den 29 maj var att ”det är rimligt att de besked som givits av de andra länderna också kommer skriftligen inom en månad, eller senast under första delen av hösten”. Om nu beskeden i Prag i maj var så klara och definitiva, varför dröjer den formella uppföljningen? Och varför har varken det tyska utbildnings- och forskningsministeriet eller det franska dito (vad jag kan se; sagt med reservation för vissa språkhinder) gjort några som helst tillkännagivanden?

ESS Hungary har naturligtvis rätt i konstaterandet att det endast är länders dokumenterade löften om bidrag till finansieringen av ESS, byggt i Lund, som egentligen kan räknas som säkra stöd för Lunds kandidatur. Det kunde i slutet av maj verka som om detta inte spelade någon roll eftersom Lund föreföll kvarstå som ensam kandidat (och jag har heller inte sagt eller skrivit något annat än att ”om det blir av, så verkar det bli i Lund”, med betoning på ”om”). Men när nu ett annat kandidatland fortfarande verkar vara med i spelet, och dessutom i likhet med Sverige har sina omedelbara grannländer bakom sig, så betyder muntliga ’stöd’ från andra länder — om de inte omsatts i konkreta och formella löften om pengar — väldigt lite. Så länge inte Tyskland och Frankrike sagt något officiellt — och det förefaller de alltså inte ha gjort — så har Tyskland och Frankrike inte i formell mening fattat något beslut. Och då kan ESS lika gärna byggas i Ungern som i Sverige. Eller inte byggas alls.

Pr-arbetet applåderar jag fortfarande. Liksom Allan Larssons lobbyinsatser. Men lobby- och pr-arbete har sin tid; och fler saker behövs för att ESS skall kunna byggas i Lund. Dessa saker har svenska regeringen och ESS Skandinavien sekretariatet fortfarande att visa upp, och det är faktiskt inga småsaker. Det är:

• En teknisk och vetenskaplig design; inklusive detaljerade planer för den vetenskapliga verksamheten.
• En organisation; inklusive en hel del juridiska, skattetekniska och diplomatiska överenskommelser och arrangemang.
• Finansieringen; både för konstruktion och byggande av anläggningen och för dess drift, på ganska många decenniers sikt vilket innebär ganska många miljarder euro.