Din guide i infrastrukturdjungeln

Säga vad man vill om Vetenskapsrådet — och mycket kan sannerligen sägas om Vetenskasrådet* — men på området att publicera utvärderingar och dokumentation av tillståndet i det svenska offentliga forskningslandskapet är det få eller ingen som slår dem på fingrarna. Som statlig myndighet med dokumentations- och uppföljningsplikt och dessutom till viss del organiserat som ett klassiskt forskningsråd, alltså med valda forskarrepresentanter i vissa styrande positioner, kan man nog säga att Vetenskapsrådet är det närmaste vi kan komma objektiv förmedlare av balanserad analys inom forskningspolitiken. Och som den vane läsaren av denna blogg känner till är ju objektivitet och balans inte något vi är bortskämda med på området. Särskilt inte när det gäller att locka stora investeringar till ett givet ämnesområde eller en given region/stad.

Vetenskapsrådet ger — genom sitt Råd för Forskningens Infrastrukturer — ut en Guide till Infrastrukturen som är tänkt att fungera som just guide till hur forskningsinfrastruktur hanteras i Sverige. Vad som planeras och byggs. Vad som fasas ut. Vilka initiativ som finns. Hur utvecklingen gestaltar sig i de samarbeten Sverige deltar i utomlands. Med mera. Är man intresserade av att få svar och ledtrådar angående statusen för projekt som ESS och MAX IV är det således rena julafton när denna guide uppdateras, vilket skedde igår. För guiden har inte för syfte att sälja eller marknadsföra enskilda projekt (utan möjligen de projekt och samarbeten Vetenskapsrådet fått i uppdrag att handlägga för Sveriges räkning); ej heller ingår i uppdraget att aktivt och medvetet överdriva, underdriva eller undanhålla information. Och det är ju bra. Å andra sidan innebär den formella opartiskheten också att rådets mycket erfarna och kunniga tjänstemän blir begränsade i sina möjligheter att uttrycka oro eller vaksamhet inför utvecklingen på delar av politikområdet ifråga. Således finns saker i rapporten som inte riktigt uttrycks klart utan lindas in i försiktiga och allmänt hållna reflektioner. Det gäller bland annat följande passage:

Att EU-kommissionen i nuläget har en i det närmaste obefintlig budget för konstruktion av nya infrastrukturer innebär att finansieringen måste komma från medlemsländerna. Men för att infrastrukturerna ska bli gemensamma i sann mening bör europeiska medel avsättas för att bidra till uppbyggnaden och driften av de högst prioriterade infrastrukturerna från ESFRI:s vägvisare, antingen inom det åttonde ramprogrammet, Horisont 2020, lånefinansierat genom Europeiska investeringsbanken, EIB, eller via strukturfondsmedel. Annars kan det lätt uppstå obalans mellan stora och små länder och de största länderna kan få ett oproportionerligt stort inflytande vad gäller utformning och prioriteringar och möjligen även tillgång till infrastrukturen. (s 19)

Till detta kan man utan tvivel säga What else is new? men min tolkning är att rådet ser hur stora länder får helt dominerande inflytande och kanske till och med a priori tillgång till lejonparten av experimenttiden på grund av att de har större finansiell styrka. Oron är befogad — det finns en sådan tendens exempelvis i XFEL-samarbetet där Ryssland både skaffat sig ett de facto-veto i organisationens styrande råd och driver linjen att de har rätt till 23.1% av experimenttiden för sina ryska forskare just för att de bidragit med 23.1% av konstruktionsbudgeten**.

Emellertid är det kanske mest uppenbara i guidens behandling av projekten ESS och MAX IV nog dess förhållandevis tydliga beskrivning av vad som saknas i Sverige och i den nuvarande planeringen och politiska processen kring projekten för att de skall kunna utnyttjas optimalt och vara till så stor nytta som möjligt för svensk forskning. I samband med MAX IV är det fråga om kyliga konstateranden om att anläggningen helt enkelt inte är fullfinansierad ännu, dvs att det behövs mer pengar från staten eller fler investerare eller både och:

Finansieringen av acceleratorn och den första uppsättningen strålrör för synkrotronljusanläggningen MAX IV är säkrad, men en vidareutbyggnad av MAX IV behövs under kommande år för att fullt ut tillvarata anläggningens potential. Rådet för forskningens infrastrukturer anser det vara av vikt att nya samarbeten etableras inom bl.a. Östersjöområdet för att attrahera de bästa forskarna, bredda finansieringsbasen och bidra till teknikutveckling. (s 32)

Den [MAX IV] kommer att få prestanda vida överlägsen andra synkrotronljusanläggningar, men för att dess fulla potential ska kunna utnyttjas krävs utveckling av experimentstationer i form av totalt omkring 20 strålrör, uppskattningsvis omkring 2 per år under de kommande 5-6 åren. Beskrivning av dessa kommer i MAX IV:s strategiska plan under 2012, vilka som slutligen byggs kommer att avgöras genom utlysning och granskning i konkurrens. Förutom svenska finansiärer som forskningsråd, stiftelser och universitet väntas intressenter från Norden, övriga Europa och industrin bidra till uppbyggnaden. (s 71-72; mina kursiveringar)

Vetenskapsrådet är tillsammans med Region Skåne, Vinnova och Lunds universitet huvudfinansiärer för startversionen av MAX IV. Anläggningen förväntas leverera den första strålningen 2015-16 då även den första uppsättningen experimentstationer, 6-7 strålrör som till största delen finansieras av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, kommer att tas i bruk. Det finns för de följande fem-sex åren ett behov av uppbyggnad av ytterligare omkring ett par strålrör per år för att möta behoven från forskarsamhället och ta tillvara den vetenskapliga potentialen vid MAX IV [...]. Ytterligare strålrör är hittills ofinansierade, några förväntas finansieras av våra grannländer, andra av svenska forskningsfinansiärer och universitet efter vetenskaplig granskning och bedömning i konkurrens. Vidare kan ett antal strålrör komma att byggas upp av industriintressenter. (s 102-103; mina kursiveringar)

Sen är det ju detta med ESS. Man kan inte undgå att läsa in en viss skepsis mot ESS som forskningsprojekt, när VR påpekar att näringslivsnyttan och den regionala tillväxten är vad som förefaller vara huvudmotiveringen till att ESS ska byggas i Sverige. Den logiska slutsatsen att projektet därför snarast borde finansieras av Näringsdepartementet eller någon av dess myndigheter, snarare än forskningsfinansiärerna, är möjligen bara antydd men likväl finns den där:

Uppbyggnaden av ESS förväntas ge svensk forskning helt nya möjligheter. Det stora mervärdet av ESS i Sverige väntas bli regional tillväxt, näringslivsutveckling och andra samhällsekonomiska vinster och det är därför viktigt att övrig forskning inte belastas med ökade kostnader för att anläggningen byggs i Sverige. (s 32)

Och om nu svensk forskning ska få nytta av ESS-anläggningen till en grad som motsvarar det ekonomiska åtagande som verkar falla på forskningsfinansiärerna eller åtminstone regeringens forskningsbudget, så är det hög tid att börja förbereda det vetenskapliga Sverige och dess forskare, grupper och lärosäten:

Förberedelserna pågår för en kraftfullare sameuropeisk neutronkälla, den Europeiska spallationskällan (ESS) som planeras byggas i Lund. Beslut om byggstart förväntas 2013 och anläggningen kan då ge den första neutronstrålningen 2019. Det är angeläget att svenska forskare deltar i utvecklingen av instrument för ESS, bland annat genom att utnyttja de möjligheter som avtalet om forskningssamarbete med Frankrike ger till kompetensutveckling inom neutronspridningsteknik. För att på bästa sätt utnyttja den potential som de nya anläggningarna för röntgen- och neutronstrålningsbaserade experiment, framför allt i Lund och Hamburg, ger svensk forskning bör en långsiktig plan för bl.a. kompetensförsörjning, utveckling av nya tekniker och experimentstationer, samt utveckling av provomgivningar, detektorer, röntgen- och neutronoptik tas fram i samråd mellan användargrupper från akademi och industri, anläggningarna och finansiärer. Tillgänglighet, inklusive utbildning och information om möjligheter för nya användargrupper, är av avgörande betydelse för optimalt nyttjande. För att anläggningarna skall kunna användas av nya användargrupper krävs också att stödet till de nya användarna utvecklas. Detta behöver göras i nära arbete med lärosätena. (s 73)

Rådet har talat.

Nu faller givetvis också mina ögon på de tabeller som återfinns i anslutning till beskrivningarna av pågående och planerade projekt (s 37-46). Läser jag detta rätt, och under förutsättning att inga extra nollor smugit sig in av misstag, så kommer Vetenskapsrådet att under åren 2012 till 2015 spendera 680 miljoner kronor på ESS. Och under åren 2016-2019 en lika stor summa (fast den är “projicerad”). Det skulle alltså innebära 170 miljoner om året. Nu har visserligen anslaget till Vetenskapsrådet i statens budget ökat i och med Bugdetpropositionen för 2012 (Utgiftsområde 16, s 259-263), och dessutom meddelar densamma att regeringen “bemyndigas att under 2012 besluta om kapitaltillskott på högst 300 000 000 kronor till European Spallation Source ESS AB”, men det är svårt (för att inte säga omöjligt) att uttyda i något av de refererade dokumenten huruvida regeringen anslagit särskilda extra medel till rådet för att finansiera detta enorma åtagande på ca 170 miljoner om året (som för övrigt står i paritet med Sveriges årliga medlemsavgift till CERN, det dyraste internationella forskningssamarbetet för Sverige hittills). Vore jag inte föräldraledig, och vore det inte snart jul, och vore denna bloggen något annat än en obetald hobbyverksamhet, så skulle jag med glädje använda en förmiddag eller två till att ringa runt bland tjänstemännen i Klarakvarteren i Stockholm för att reda ut det här. Men någonstans går väl gränsen för hur mycket av journalisternas grävarbete jag ska göra gratis.

Möjligen kan jag återkomma i ärendet längre fram.

—
* En bra beskrivning av Vetenskapsrådets lite sämre sidor finns på s 30-51 i SOU 2008:30 Forskningsfinansiering — Kvalitet och relevans.
** Se Hallonsten, O. (2012). “Continuity and change in the politics of European scientific collaboration. Journal of Contemporary European Research, in press.