Ett nytt nyhetsbrev från det här Rapidus når mig på omvägar med ‘nyheten’ att VD:n för ESS Colin Carlile varit på försäljningsmöte igen. I direkt motsats till sina egna (och andras) förutspåelser att ca 50% av upphandlingen för ESS i sin helhet kommer att ske genom s k in-kind bidrag från medlemsländerna (mer om den exakta betydelsen av detta nedan) och genom att göra en orättvis direktjämförelse mellan Skåne och Isère-regionen säger Carlile att över 75% av alla upphandlingskontrakt för ESS kommer tillfalla leverantörer och entreprenörer i Öresundsregionen:
Av de närmare 18 miljarder kronor som de närmaste åren plöjs ner i forskningsanläggningarna ESS och Max IV kommer drygt 14 miljarder stanna i regionen. Det menar ESS-konsortiets VD Colin Carlile, med ett mångårigt förflutet som chef för neutronforskningsanläggningen ILL i Grenoble.– Vi hade upphandlingar ute där alla kunde delta. Men ändå blev det så att 80 procent av pengarna som stoppades in i ILL hamnade inom en radie av 80 kilometer från var vi var, sa han på Rapidus ”Efter jobbet”-möte i går.
Nu är detta, som jag ser det, problematiska uttalanden främst eftersom de riskerar att få skånska företagare (och regionpolitiker, för den delen) att tro att ESS blir en tillväxtmaskin alldeles av sig självt. Sen är det också problematiskt eftersom det flitiga användandet av dessa tveksamma siffror (jfr Allan Larssons fantasifulla utfästelser härom året) riskerar att få folk att tro att huvudsyftet med att bygga något som ESS är att det ger upphandlingskontrakt åt regionalt näringsliv, vilket trivialiserar både själva ESS och proceduren att etablera ESS i Lund och få den att fungera enligt planerna.
Men så är ju ESS i nuvarande skede mest av allt en produkt och ett löfte och inte ett konkret projekt. Idén bakom försäljningsarbetet Carlile och hans stab ägnar sig åt är antagligen att försöka bygga så mycket stöd och entusiasm som möjligt nu som man sedan kan kapitalisera på när det svåra arbetet tar vid att förverkliga alltsammans. Kruxet här är ju bara att jag har en känsla av att regionens makthavare redan är övertygade och att deras möjligheter att hjälpa till är relativt begränsade — de riktiga utmaningarna för ESS bör rimligtvis ligga i det tekniska och vetenskapliga utvecklingsarbetet och att få de utländska partnerländerna att bidra med de pengar som behövs. I ingetdera tror jag Carliles utfästelser om ESS som närmast självgående tillväxtmotor för regionen har någon vidare slagkraft.
Så till detta med in-kind bidrag: Man kommer säkerligen att ha öppna upphandlingar vid ESS, men hela projektet kommer garanterat inte att omfattas av denna fria konkurrens. Det beror på att det finns ett finurligt sätt för betalande medlemsländer att låta sina pengar stanna på den inhemska marknaden och samtidigt använda den specialistkompetens som finns ute i medlemsländerna. Man låter helt enkelt medlemsländer leverera investeringar genom design och konstruktion av komponenter och moduler i anläggningen, givetvis centralt koordinerat av ESS. Ironiskt nog uppfanns detta system av DESY som ett sätt att undvika utländska direktinvesteringar i det stora acceleratorprojektet HERA på 80-talet. HERA var för stort och komplicerat för DESY och Förbundsrepubliken Tyskland att genomföra på egen hand, men samtidigt ville man inte öppna DESY för utländska medlemsskap utan bibehålla dess legala status. In-kind bidragen blev en lösning för att attrahera utländska investeringar och utländsk kompetens utan direkta kontanta bidrag utifrån. (Det hela beskrivs ingående i boken Von schnellen Teilchen und hellem Licht: 50 Jahre Deutsches Elektronen-Synchrotron DESY av Erich Lohrmann och Paul Söding, Wiley 2009).
Numera är in-kind bidragen comme il faut i dessa sammanhang (vid XFEL i Hamburg täcks ca hälften av investeringarna av in-kind bidrag från medlemsländerna) och ett sätt att kompensera medlemsländer för deras investeringar i utländska anläggningar. Ofta lanseras det uteslutande som ett sätt att tillvarata utländsk spetskompetens, och det är det ju, men den spetskompetensen skulle man nog kunna tillvarata ändå. Jag tror man ska se den utbredda användningen av in-kind bidrag främst som ett symptom på att det faktiskt är svårt att få europeiska länder att gå med på att ge finansiella bidrag till forskningsanläggningar lokaliserade i andra länder, alldeles oavsett hur bra de är eller hur mycket tillträde man får för sitt forskarsamhälle, en tes jag för övrigt utvecklar i en kommande artikel (publiceras i Journal of Contemporary European Research, antagligen senare i år). Vilket i och för sig, i nästa led, torde peka på att detta med positiv regional socioekonomisk påverkan är viktigt och påtagligt.
Här finns en powerpoint-presentation där Colin Carlile anger den troliga andelen in-kind bidrag i ESS till 55% (sidan 15). Det var för ett och ett halvt år sedan, men så mycket kan det inte ha ändrats. Tvärtom har jag från flera andrahandskällor att man fortfarande talar om 50-60% in-kind.
