Som min kollega Thomas Kaiserfeld påpekade i fredags:
”Idag har ordförande för Lunds universitet och regeringens ESS-samordnare, prof. Allan Larsson (S), uttalat sig. Han hävdar utan att blinka att för varje miljon som Sverige lägger på att finansiera ESS så får vi 8-9 miljoner tillbaka. Utifrån det perspektivet blir det förstås svårt att förstå varför vi skall låta några andra vara med och betala detta. Det måste ju enligt Larssons logik innebära offantliga förluster för svenska staten.”
Ja, vad ska man säga? Det är alltså i SR Ekot som professor Larsson lanserar denna glädjekalkyl. Nu tycker jag naturligtvis att Thomas har rätt i att fråga sig varför — givet detta — andra länder skall tillåtas vara med och betala, och den följdfrågan skulle naturligtvis ställts av Ekots reporter. Men säljsnacket kring ESS ligger ju — som tidigare konstaterats — på en tämligen ovetenskaplig nivå.
Nu är det inte alls osannolikt att Allan Larsson har rätt. Delvis. Och i sak, men inte i detalj. Det han säger om konstruktionskostnaderna, att ”[f]ör varje miljon som vi och danskarna investerar i den här anläggningen så får vi mer än en miljon tillbaka av investeringspengarna” stämmer naturligtvis om man med att ‘få tillbaka’ menar att de investerade pengarna tillfaller svensk (och dansk) byggnads- och tillverkningsindustri samt tjänstesektorn. Även om ett och annat sofistikerat instrument måste köpas in från kontinenten kan vi nog utgå från att betongen till byggnaderna kommer att levereras från Starka, grävskoporna från Volvo, och stängslet från Lambertsson.
När det gäller driftskostnaderna, så påstår Allan Larsson att ”för varje miljon som vi stoppar in så kommer det åtta, nio miljoner tillbaka”. Det är nog högt räknat. För då talar han sannolikt om tjänsteekonomin kring anläggningen och en och annan spinoff- eller spillover-effekt (eller vad det heter), samt skatteintäkter. Man räknar på ESRF med att ungefär hälften av upphandlingen årligen sker med franska varu- och tjänsteleverantörer (se sid 239 i min avhandling), vilket för år 2008 motsvarade ungefär 17 miljoner euro (se sid 142 i ESRF Highlights 2008). Om vi därtill lägger skatter och sociala avgifter, och uppskattar det till ca 50% av de totala lönekostnaderna, så landar det på ca 23 miljoner euro (Ibid.), vilket sammanlagt skulle innebära att 40 miljoner euro varje år ‘går tillbaka’ till den franska ekonomin. Frankrike betalade år 2008 ungefär 20 miljoner euro till ESRF (se sid 138 och 141 i ESRF Highlights 2008). Med reservation för alla skillnader mellan anläggningarnas storlek, typ, organisation och regler, samt ländernas alla skillnader, kan vi alltså sluta oss till att ratiot 2:1 är mera sannolikt än 8:1 eller 9:1. Men som sagt, Allan Larsson kan mycket väl ha rätt. Men då har han dokumentation som inte jag har.
Värre blir det efter sifferexercisen, då Larsson påpekar att ”[d]et finns ingen annan investering på det här området som ger så god ekonomi som detta”. Jag undrar vad han menar, och vad han jämför med, och på vilka grunder han drar denna slutsats.
