Ett riktigt beslut om ESS tidigast om två år

Ursprungligen publicerad på Röda Nejlikan 10/02/2009

– Jag är inte kritisk till projektet som sådant, vetenskapligt är det inget fel på det alls och dessutom är det inte min sak att bedöma den vetenskapen, men det finns rätt mycket som ligger ivägen för projektets realisering. Och det kan man tycka ibland att beslutsfattare inte verkar vara helt medvetna om.
– Vad menar du då? Kan du ge exempel på det?
– Ja, först och främst skall man komma överens politiskt, det är en massa länder i Europa som skall… sammanlagt kostar ju detta en miljard euro ungefär att bygga. Men sen skall det även till en vetenskaplig och teknisk grund för projektet och en sådan finns inte riktigt idag. Acceleratorbaserade anläggningar byggs i vetenskapens absoluta framkant och kräver åratal av arbete av väldigt duktiga acceleratorfysiker och ingenjörer för att komma till stånd, och detta har man inte riktigt gjort i ESS-fallet, där processen snarare har varit politisk från början till slut.

Äntligen får så denna synpunkt på ESS-projektet och dess eventuella lokalisering i Lund något lite utrymme i media. Programmet var Vetenskapsmagasinet i svt2 och det sändes igår kväll. Det går att titta på här. Och nog är det lätt att hemfalla åt konspirationsteorin att Allan Larsson blev förvarnad om programmet — i måndagens Sydsvenskan förklarar också han, om än inlindat, att väldigt mycket planeringsarbete återstår och att finansieringsfrågan inte kommer att lösas å det snaraste:

”Så vitt jag kan se förväntas det i maj tas ett beslut om på vilken plats anläggningen ska byggas. Därefter ska det bestämmas vilken teknik som ska användas. Det förväntas kosta 250 miljoner kronor, svenska regeringen har garanterat de pengarna, och ta två år. Och när det är klart i mitten av 2011 ska finansieringen göras upp. Och vid den tidpunkten kommer både England och Tyskland lägga upp sina forskningsinvesteringsbudgetar.”

Egentligen säger detta allt. Ett ‘beslut’ i maj om ESS-anläggningens placering är alltså ett beslut taget helt utan att finansiella garantier lämnas av medlemsländerna överhuvudtaget (utöver Sverige, Danmark och Polen då) och helt utan att man vet vad man egentligen skall bygga. Allan Larsson ger uttryck för två till synes naiva hållningar som i hans fall knappast är naiva utan helt enkelt brickor i ett politiskt spel på en nivå värdig Allan Larsson:

För det första att man kan beställa en giltig och gångbar teknisk detaljerad design för ESS och få den levererad om två år, utan komplikationer och dröjsmål. Låt mig säga så här: Det finns en anledning till att Department of Energy i USA (som historiskt sett är världens största finansiär av denna typ av anläggningar) har en minutiös process med fyra anhalter som skall uppfyllas innan konstruktionsstart kan beviljas (se riktlinjerna i detta dokument i pdf, eller för ett exempel detta projekt som är under planering), mellan vilka inga garantier ifråga om finansiering för nästa steg ges.

För det andra att man kan besluta om lokalisering av ESS i Lund utan att ha finansieringen klar. Nu har visserligen herr Larsson träffat alla farbröderna och tanterna nere på kontinenten och diskuterat detta, så kanske har han fått extraordinära garantier från franska, tyska och italienska regeringsrepresentanter. I vanliga fall vore nämligen ett sådant ‘beslut’ inte vatten värt. Tilläggas bör kanske att dylika extraordinära garantier — för den händelse de utfärdats — kanske inte alls gäller om två år: Vem vet vad som händer i Tyskland den 27 September 2009 eller om Crédit Lyonnais går i putten som efterskalv till det senaste halvårets händelser? Och mycket riktigt säger herr Larsson själv, apropå finanskris och annat:

”Först gäller det bara beslut om plats och mandat för att sätta igång teknikutvecklingen. På det sättet behöver inte de stora länderna fundera på något beslut om pengarna just nu, utan det görs först om två år.”

Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att jag får vatten på min kvarn gällande uttalandena i tv igår kväll och att inget bindande beslut om ESS kommer att fattas förrän tidigast om två år, när den tekniska designen (förhoppningsvis) är klar och Europas stora länder har fått förhandla lite. Och ett forskningspolitiskt beslut hösten 2011 är per definition mycket svårt att föregripa ifråga om innehåll.

Nu önskar jag bara att Sydsvenskan plockade upp den här bollen och slutade föra sina stackars läsare bakom ljuset.