Din guide i infrastrukturdjungeln

Säga vad man vill om Vetenskapsrådet — och mycket kan sannerligen sägas om Vetenskasrådet* — men på området att publicera utvärderingar och dokumentation av tillståndet i det svenska offentliga forskningslandskapet är det få eller ingen som slår dem på fingrarna. Som statlig myndighet med dokumentations- och uppföljningsplikt och dessutom till viss del organiserat som ett klassiskt forskningsråd, alltså med valda forskarrepresentanter i vissa styrande positioner, kan man nog säga att Vetenskapsrådet är det närmaste vi kan komma objektiv förmedlare av balanserad analys inom forskningspolitiken. Och som den vane läsaren av denna blogg känner till är ju objektivitet och balans inte något vi är bortskämda med på området. Särskilt inte när det gäller att locka stora investeringar till ett givet ämnesområde eller en given region/stad.

Vetenskapsrådet ger — genom sitt Råd för Forskningens Infrastrukturer — ut en Guide till Infrastrukturen som är tänkt att fungera som just guide till hur forskningsinfrastruktur hanteras i Sverige. Vad som planeras och byggs. Vad som fasas ut. Vilka initiativ som finns. Hur utvecklingen gestaltar sig i de samarbeten Sverige deltar i utomlands. Med mera. Är man intresserade av att få svar och ledtrådar angående statusen för projekt som ESS och MAX IV är det således rena julafton när denna guide uppdateras, vilket skedde igår. För guiden har inte för syfte att sälja eller marknadsföra enskilda projekt (utan möjligen de projekt och samarbeten Vetenskapsrådet fått i uppdrag att handlägga för Sveriges räkning); ej heller ingår i uppdraget att aktivt och medvetet överdriva, underdriva eller undanhålla information. Och det är ju bra. Å andra sidan innebär den formella opartiskheten också att rådets mycket erfarna och kunniga tjänstemän blir begränsade i sina möjligheter att uttrycka oro eller vaksamhet inför utvecklingen på delar av politikområdet ifråga. Således finns saker i rapporten som inte riktigt uttrycks klart utan lindas in i försiktiga och allmänt hållna reflektioner. Det gäller bland annat följande passage:

Att EU-kommissionen i nuläget har en i det närmaste obefintlig budget för konstruktion av nya infrastrukturer innebär att finansieringen måste komma från medlemsländerna. Men för att infrastrukturerna ska bli gemensamma i sann mening bör europeiska medel avsättas för att bidra till uppbyggnaden och driften av de högst prioriterade infrastrukturerna från ESFRI:s vägvisare, antingen inom det åttonde ramprogrammet, Horisont 2020, lånefinansierat genom Europeiska investeringsbanken, EIB, eller via strukturfondsmedel. Annars kan det lätt uppstå obalans mellan stora och små länder och de största länderna kan få ett oproportionerligt stort inflytande vad gäller utformning och prioriteringar och möjligen även tillgång till infrastrukturen. (s 19)

Till detta kan man utan tvivel säga What else is new? men min tolkning är att rådet ser hur stora länder får helt dominerande inflytande och kanske till och med a priori tillgång till lejonparten av experimenttiden på grund av att de har större finansiell styrka. Oron är befogad — det finns en sådan tendens exempelvis i XFEL-samarbetet där Ryssland både skaffat sig ett de facto-veto i organisationens styrande råd och driver linjen att de har rätt till 23.1% av experimenttiden för sina ryska forskare just för att de bidragit med 23.1% av konstruktionsbudgeten**.

Emellertid är det kanske mest uppenbara i guidens behandling av projekten ESS och MAX IV nog dess förhållandevis tydliga beskrivning av vad som saknas i Sverige och i den nuvarande planeringen och politiska processen kring projekten för att de skall kunna utnyttjas optimalt och vara till så stor nytta som möjligt för svensk forskning. I samband med MAX IV är det fråga om kyliga konstateranden om att anläggningen helt enkelt inte är fullfinansierad ännu, dvs att det behövs mer pengar från staten eller fler investerare eller både och:

Finansieringen av acceleratorn och den första uppsättningen strålrör för synkrotronljusanläggningen MAX IV är säkrad, men en vidareutbyggnad av MAX IV behövs under kommande år för att fullt ut tillvarata anläggningens potential. Rådet för forskningens infrastrukturer anser det vara av vikt att nya samarbeten etableras inom bl.a. Östersjöområdet för att attrahera de bästa forskarna, bredda finansieringsbasen och bidra till teknikutveckling. (s 32)

Den [MAX IV] kommer att få prestanda vida överlägsen andra synkrotronljusanläggningar, men för att dess fulla potential ska kunna utnyttjas krävs utveckling av experimentstationer i form av totalt omkring 20 strålrör, uppskattningsvis omkring 2 per år under de kommande 5-6 åren. Beskrivning av dessa kommer i MAX IV:s strategiska plan under 2012, vilka som slutligen byggs kommer att avgöras genom utlysning och granskning i konkurrens. Förutom svenska finansiärer som forskningsråd, stiftelser och universitet väntas intressenter från Norden, övriga Europa och industrin bidra till uppbyggnaden. (s 71-72; mina kursiveringar)

Vetenskapsrådet är tillsammans med Region Skåne, Vinnova och Lunds universitet huvudfinansiärer för startversionen av MAX IV. Anläggningen förväntas leverera den första strålningen 2015-16 då även den första uppsättningen experimentstationer, 6-7 strålrör som till största delen finansieras av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, kommer att tas i bruk. Det finns för de följande fem-sex åren ett behov av uppbyggnad av ytterligare omkring ett par strålrör per år för att möta behoven från forskarsamhället och ta tillvara den vetenskapliga potentialen vid MAX IV [...]. Ytterligare strålrör är hittills ofinansierade, några förväntas finansieras av våra grannländer, andra av svenska forskningsfinansiärer och universitet efter vetenskaplig granskning och bedömning i konkurrens. Vidare kan ett antal strålrör komma att byggas upp av industriintressenter. (s 102-103; mina kursiveringar)

Sen är det ju detta med ESS. Man kan inte undgå att läsa in en viss skepsis mot ESS som forskningsprojekt, när VR påpekar att näringslivsnyttan och den regionala tillväxten är vad som förefaller vara huvudmotiveringen till att ESS ska byggas i Sverige. Den logiska slutsatsen att projektet därför snarast borde finansieras av Näringsdepartementet eller någon av dess myndigheter, snarare än forskningsfinansiärerna, är möjligen bara antydd men likväl finns den där:

Uppbyggnaden av ESS förväntas ge svensk forskning helt nya möjligheter. Det stora mervärdet av ESS i Sverige väntas bli regional tillväxt, näringslivsutveckling och andra samhällsekonomiska vinster och det är därför viktigt att övrig forskning inte belastas med ökade kostnader för att anläggningen byggs i Sverige. (s 32)

Och om nu svensk forskning ska få nytta av ESS-anläggningen till en grad som motsvarar det ekonomiska åtagande som verkar falla på forskningsfinansiärerna eller åtminstone regeringens forskningsbudget, så är det hög tid att börja förbereda det vetenskapliga Sverige och dess forskare, grupper och lärosäten:

Förberedelserna pågår för en kraftfullare sameuropeisk neutronkälla, den Europeiska spallationskällan (ESS) som planeras byggas i Lund. Beslut om byggstart förväntas 2013 och anläggningen kan då ge den första neutronstrålningen 2019. Det är angeläget att svenska forskare deltar i utvecklingen av instrument för ESS, bland annat genom att utnyttja de möjligheter som avtalet om forskningssamarbete med Frankrike ger till kompetensutveckling inom neutronspridningsteknik. För att på bästa sätt utnyttja den potential som de nya anläggningarna för röntgen- och neutronstrålningsbaserade experiment, framför allt i Lund och Hamburg, ger svensk forskning bör en långsiktig plan för bl.a. kompetensförsörjning, utveckling av nya tekniker och experimentstationer, samt utveckling av provomgivningar, detektorer, röntgen- och neutronoptik tas fram i samråd mellan användargrupper från akademi och industri, anläggningarna och finansiärer. Tillgänglighet, inklusive utbildning och information om möjligheter för nya användargrupper, är av avgörande betydelse för optimalt nyttjande. För att anläggningarna skall kunna användas av nya användargrupper krävs också att stödet till de nya användarna utvecklas. Detta behöver göras i nära arbete med lärosätena. (s 73)

Rådet har talat.

Nu faller givetvis också mina ögon på de tabeller som återfinns i anslutning till beskrivningarna av pågående och planerade projekt (s 37-46). Läser jag detta rätt, och under förutsättning att inga extra nollor smugit sig in av misstag, så kommer Vetenskapsrådet att under åren 2012 till 2015 spendera 680 miljoner kronor på ESS. Och under åren 2016-2019 en lika stor summa (fast den är ”projicerad”). Det skulle alltså innebära 170 miljoner om året. Nu har visserligen anslaget till Vetenskapsrådet i statens budget ökat i och med Bugdetpropositionen för 2012 (Utgiftsområde 16, s 259-263), och dessutom meddelar densamma att regeringen ”bemyndigas att under 2012 besluta om kapitaltillskott på högst 300 000 000 kronor till European Spallation Source ESS AB”, men det är svårt (för att inte säga omöjligt) att uttyda i något av de refererade dokumenten huruvida regeringen anslagit särskilda extra medel till rådet för att finansiera detta enorma åtagande på ca 170 miljoner om året (som för övrigt står i paritet med Sveriges årliga medlemsavgift till CERN, det dyraste internationella forskningssamarbetet för Sverige hittills). Vore jag inte föräldraledig, och vore det inte snart jul, och vore denna bloggen något annat än en obetald hobbyverksamhet, så skulle jag med glädje använda en förmiddag eller två till att ringa runt bland tjänstemännen i Klarakvarteren i Stockholm för att reda ut det här. Men någonstans går väl gränsen för hur mycket av journalisternas grävarbete jag ska göra gratis.

Möjligen kan jag återkomma i ärendet längre fram.

—
* En bra beskrivning av Vetenskapsrådets lite sämre sidor finns på s 30-51 i SOU 2008:30 Forskningsfinansiering — Kvalitet och relevans.
** Se Hallonsten, O. (2012). ”Continuity and change in the politics of European scientific collaboration. Journal of Contemporary European Research, in press.

TA3-rapport ger kunskapsunderlag i ordets rätta bemärkelse.

Det så kallade TITA-projektet inom Region Skåne, som syftar till att på olika sätt förbereda regionen för ESS- och MAX IV-etableringarna, omsluter en brokig skara delprojekt och satsningar vars syften och mål inte alltid är så klara och begripliga. Så var det även med delprojektet TA3 — som handlar om så kallad kompetensförsörjning — när jag för över ett år sedan engagerades av en ambitiös projektledare att få något slags styr på det hela. Med styr avsågs och avses akademisk stringens, nyansrikedom och gedigna faktaunderlag. Så hanterar man oklara syften och mål.

Med viss inblandning av mig, men framförallt genom hårt arbete av driftiga analytiker på Oxford Research, har en synnerligen matnyttig rapport producerats, som ett kunskapsunderlag inför arbetet med att säkra kompetensförsörjningen i regionen inför etableringarna av forskningsanläggningarna.

Rapporten finns att läsa här. Den är förvisso ca 100 sidor lång och det mesta är tätskriven text, men däri ligger också dess styrka. Alltför många powerpoint-presentationer och färggranna broschyrer med överförenklade punktlistor och 3d-diagram utan korrekta skalor på axlarna och bilder på åkern vid Odarslöv (med eller utan inklippta bilder av ESS och MAX IV såsom det spekuleras att de kommer att se ut) och löjeväckande uppskattningar om explosionsartat växande bruttoregionalprodukt har presenterats inom och utanför TITA-projektet och ESS-kampanjen. Det här är något helt annat.

Som det heter i introduktionen:

Rapporten är en förstudie som syftar till att sammanställa fakta, underlag, erfarenheter och lärdomar som kan vara till stöd för det fortsatta arbetet i Skåne och Blekinge kring etableringen av ESS och MAX IV. Studien avser dock inte att kvantitativt uppskatta framtida effekter i regionen som följd av anläggningarnas etablering. När man bygger forskningsanläggningar som bokstavligt talat är unika, med ambitionen att uppnå effekter som tidigare inte skådats, i en specifik regional kontext kommer diskussionen kring sådana anläggningars effekter alltid omges av stora mått av osäkerhet. Samtidigt är det, trots översättningsproblematiken över tid och kontext, viktigt att TITA-projektet gör internationella utblickar till andra miljöer med liknande forskningsanläggningar. Centrala aktörer i regionen kan på detta vis skapa sig en fördjupad och realistisk bild av tänkbara utvecklingsvägar och de utmaningar och möjligheter som omger komplexa forskningsanläggningar i Europa.

Om regional nytta och in-kind bidrag

Ett nytt nyhetsbrev från det här Rapidus når mig på omvägar med ‘nyheten’ att VD:n för ESS Colin Carlile varit på försäljningsmöte igen. I direkt motsats till sina egna (och andras) förutspåelser att ca 50% av upphandlingen för ESS i sin helhet kommer att ske genom s k in-kind bidrag från medlemsländerna (mer om den exakta betydelsen av detta nedan) och genom att göra en orättvis direktjämförelse mellan Skåne och Isère-regionen säger Carlile att över 75% av alla upphandlingskontrakt för ESS kommer tillfalla leverantörer och entreprenörer i Öresundsregionen:

Av de närmare 18 miljarder kronor som de närmaste åren plöjs ner i forskningsanläggningarna ESS och Max IV kommer drygt 14 miljarder stanna i regionen. Det menar ESS-konsortiets VD Colin Carlile, med ett mångårigt förflutet som chef för neutronforskningsanläggningen ILL i Grenoble.

– Vi hade upphandlingar ute där alla kunde delta. Men ändå blev det så att 80 procent av pengarna som stoppades in i ILL hamnade inom en radie av 80 kilometer från var vi var, sa han på Rapidus ”Efter jobbet”-möte i går.

Nu är detta, som jag ser det, problematiska uttalanden främst eftersom de riskerar att få skånska företagare (och regionpolitiker, för den delen) att tro att ESS blir en tillväxtmaskin alldeles av sig självt. Sen är det också problematiskt eftersom det flitiga användandet av dessa tveksamma siffror (jfr Allan Larssons fantasifulla utfästelser härom året) riskerar att få folk att tro att huvudsyftet med att bygga något som ESS är att det ger upphandlingskontrakt åt regionalt näringsliv, vilket trivialiserar både själva ESS och proceduren att etablera ESS i Lund och få den att fungera enligt planerna.

Men så är ju ESS i nuvarande skede mest av allt en produkt och ett löfte och inte ett konkret projekt. Idén bakom försäljningsarbetet Carlile och hans stab ägnar sig åt är antagligen att försöka bygga så mycket stöd och entusiasm som möjligt nu som man sedan kan kapitalisera på när det svåra arbetet tar vid att förverkliga alltsammans. Kruxet här är ju bara att jag har en känsla av att regionens makthavare redan är övertygade och att deras möjligheter att hjälpa till är relativt begränsade — de riktiga utmaningarna för ESS bör rimligtvis ligga i det tekniska och vetenskapliga utvecklingsarbetet och att få de utländska partnerländerna att bidra med de pengar som behövs. I ingetdera tror jag Carliles utfästelser om ESS som närmast självgående tillväxtmotor för regionen har någon vidare slagkraft.

Så till detta med in-kind bidrag: Man kommer säkerligen att ha öppna upphandlingar vid ESS, men hela projektet kommer garanterat inte att omfattas av denna fria konkurrens. Det beror på att det finns ett finurligt sätt för betalande medlemsländer att låta sina pengar stanna på den inhemska marknaden och samtidigt använda den specialistkompetens som finns ute i medlemsländerna. Man låter helt enkelt medlemsländer leverera investeringar genom design och konstruktion av komponenter och moduler i anläggningen, givetvis centralt koordinerat av ESS. Ironiskt nog uppfanns detta system av DESY som ett sätt att undvika utländska direktinvesteringar i det stora acceleratorprojektet HERA på 80-talet. HERA var för stort och komplicerat för DESY och Förbundsrepubliken Tyskland att genomföra på egen hand, men samtidigt ville man inte öppna DESY för utländska medlemsskap utan bibehålla dess legala status. In-kind bidragen blev en lösning för att attrahera utländska investeringar och utländsk kompetens utan direkta kontanta bidrag utifrån. (Det hela beskrivs ingående i boken Von schnellen Teilchen und hellem Licht: 50 Jahre Deutsches Elektronen-Synchrotron DESY av Erich Lohrmann och Paul Söding, Wiley 2009).

Numera är in-kind bidragen comme il faut i dessa sammanhang (vid XFEL i Hamburg täcks ca hälften av investeringarna av in-kind bidrag från medlemsländerna) och ett sätt att kompensera medlemsländer för deras investeringar i utländska anläggningar. Ofta lanseras det uteslutande som ett sätt att tillvarata utländsk spetskompetens, och det är det ju, men den spetskompetensen skulle man nog kunna tillvarata ändå. Jag tror man ska se den utbredda användningen av in-kind bidrag främst som ett symptom på att det faktiskt är svårt att få europeiska länder att gå med på att ge finansiella bidrag till forskningsanläggningar lokaliserade i andra länder, alldeles oavsett hur bra de är eller hur mycket tillträde man får för sitt forskarsamhälle, en tes jag för övrigt utvecklar i en kommande artikel (publiceras i Journal of Contemporary European Research, antagligen senare i år). Vilket i och för sig, i nästa led, torde peka på att detta med positiv regional socioekonomisk påverkan är viktigt och påtagligt.

Här finns en powerpoint-presentation där Colin Carlile anger den troliga andelen in-kind bidrag i ESS till 55% (sidan 15). Det var för ett och ett halvt år sedan, men så mycket kan det inte ha ändrats. Tvärtom har jag från flera andrahandskällor att man fortfarande talar om 50-60% in-kind.

”Borde ni inte ha tänkt på det här när ni lovade bort pengarna?”

Det dök upp en märklig nyhet idag via en nyhetstjänst som heter Rapidus, den nådde mig på omvägar, och blev senare till en längre artikel i Sydsvenskan med rubriken 135 miljoner till Max IV hotas. Det hela går ut på att Region Skånes utlovade bidrag till MAX IV — som alltså hittills uppgår till 135 miljoner — måste kunna skrivas av för att kunna bäras av regionen, som har stora åtaganden på områdena sjukvård och kollektivtrafik och som därför inte kan bära en extrautgift på 135 miljoner inom ett och samma räkenskapsår. Men lagen tillåter tydligen inte att regionen skriver av investeringen — här måste jag erkänna att det hela framstår som lite luddigt och grumligt för en humanist som jag — och kommer därför inom kort att uppvakta finansdepartementet i frågan. Skulle inte en lagändring komma att göras riskerar alltså Region Skånes bidrag till MAX IV att utebli.

Flera saker är värda att notera.

Först och främst att detta är en del av den första grundplåten på ca 1 miljard till MAX IV som de fyras gäng (Vetenskapsrådet, Vinnova, Lunds Universitet och Region Skåne) utlovade genom avsiktsförklaringen från 27 april 2009. Alltså de pengar som finansierar byggnaderna och acceleratorn som redan börjat byggas ute i Brunnshög. På Sydsvenskan har man inte för vana att ställa de skarpa frågorna men Erik Olausson på det här Rapidus plockar upp den fallna manteln och undrar ”Borde ni inte ha tänkt på det här när ni lovade bort pengarna?” Svaret från regionrepresentanten övertygar inte: ”Vi insåg att det skulle bli svårigheter men trodde oss kunna klara dem.”

Tillåt mig tillägga att det finns en hel del saker som de fyras gäng borde ”tänkt på” innan de lovade bort pengarna. Listan över sådana saker sparar jag emellertid till mina akademiska publikationer i ämnet.

Men sen blir det än mer intressant när man upptäcker att det finns ett mer eller mindre dolt budskap i följande meningsutbyte i Sydsvenskan mellan journalist och regionrepresentant:

Vad gör Regionen om ni får ett nej till lagändring?
– Jag vill inte spekulera kring det, det får vi ta ställning till då. Men jag ser ändringen som en framkomlig väg och den är viktig för framtiden eftersom vi också ska vara med och stödja ESS, säger Lindström.

Försäger han sig? Eller blandar han ihop saker? Det vill säga: Ska Region Skåne vara med och betala Sveriges deltagande i ESS? Eller syftar han på TITA-projektet eller något annat liknande, komplementärt, program för att ta vara på tillväxtmöjligheterna i spåren av ESS? Nog för att svenska regeringar sedan början av 70-talet har haft som tradition att skjuta över notan för forskningsinfrastruktur på andra, men det har nog passerat anständighetens gräns om Rosenbad ska skicka en del av fakturan för ESS till Region Skåne. Det här tål att nystas i mera. Det ska jag också göra i arbetet med kommande akademiska publikationer i ämnet.

En tredje intressepunkt är av mera kuriös natur; Mikael Erikssons kommentar till det hela:

Vi har nerver av ståltråd. Har man inte det så ska man byta område.

Eller kanske byta forskningspolitiskt system, om nu det gick att göra.

Inget kvicksilver i målstationen

ESS AB låter meddela att man kommer att använda tungsten eller volfram i målstationen för ESS. Detta ska ha beslutats av ESS styrelse och styrkommittén med representanter från de 17 partnerländerna. Den med medial logik största nyheten i sammanhanget är väl att man alltså inte kommer att använda kvicksilver, vilket säkert blir en marknadsföringsfördel framöver. Erfarenheten visar att vissa ord och begrepp kan omgärdas med hur mycket pedagogiska förklaringar och försäkranden som helst men ändå skrämma folkopinioner till de mest irrationella protestaktioner. Till dem hörde åtminstone förr nuclear (på svenska: kärn-prefixet) och de senaste åren har man nog på ESS varit ganska skraja för sprängkraften (obs! metafor) i kvicksilver. En antologi jag är redaktör för och som förhoppningsvis snart kommer att ges ut (förhandlingar pågår) innehåller ett kapitel med en mycket givande studie av sådana här saker.

Till kuriosan i sammanhanget kan adderas att volfram enligt engelskspråkiga Wikipedia är det enda grundämne som historiskt varit föremål för en rättsak, då General Electric enligt uppgift försökte patentera det 1928. Vi får väl se inom några år om volfram kanske blir det enda grundämnet att vara föremål för två rättsaker, om Lunds Naturskyddsförening eller någon av grannarna ute i Odarslöv kanske går till rätten med det hela.

Dokumentsamlingen uppdaterad

Den som är intresserad av ämnena som diskuteras här bör verkligen ta en titt på sidan dokumentation. Om jag får säga det själv är just den sidan kanske det mest värdefulla med denna blogg eftersom den underlättar läsarens eget skingrande av dimridåerna kring ESS och MAX IV alldeles utan att läsaren behöver referera direkt till mina stundtals kontroversiella analyser. Men å andra sidan visar det sig ofta, då man läser noggrannt i alla de dokument jag samlat, att analysen stämmer rätt väl — kontroversiell eller inte. Eller som en person i MAX-labs ledning lär ha sagt om mig och denna blogg: ”Om man har rätt spelar det väl ingen roll om man är kontroversiell?”

Nu har jag dessutom gjort en översyn och genomgång av sidan ledde också till viss omstrukturering; nu är allt sorterat i ett slags kronologisk ordning, vilket nog är det minst oöverskådliga som WordPress-formatet tillåter. Vissa dokument som är länkade till kanske förefaller redundanta i sammanhanget, men jag har valt att inkludera så mycket som möjligt. Saknas något uppenbart så lämna en kommentar.

MAX IV finansieras med sporadiska checkar, precis som föregångarna.

Sakta men säkert hittar man nu pengar till MAX IV. Sydsvenskan skriver att 160 miljoner från ”svenska universitet och högskolor” nu tillkommit som matchar de 400 miljoner Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse (KAW) tillsköt för strålrör och experimentstationer förra året. De 160 miljonerna ska enligt uppgift också innebära att KAW-pengarna betalas ut, uppenbarligen var denna motfinansiering ett villkor. (Se även MAX-labs pressmeddelande).

Jesper Andersen, vars anekdoter satte en smula färg på mitt annars ganska långtråkiga avhandlingskapitel om MAX-lab, överträffar de flesta i sin uppfinningsrikedom när han utvecklar följande analogi:

”Vi säger att Max IV-anläggningen är en spis. Då är det också trevligt att ha kastruller. De här 560 miljonerna räcker till en första uppsättning kastruller. Utan de pengarna hade vi haft en spis men ändå fått gå hungriga, säger Jesper Andersen, vetenskaplig direktör för Max IV-laboratoriet.”

Och mycket riktigt. Utan de här pengarna skulle det inte bli mycket till synkrotronljuslabb. En världsledande accelerator, helt klart, för den är ju både finansierad och designad av den i sanning världsledande gruppen kring Mikael Eriksson, men ut från den acceleratorn skulle komma mer eller mindre oanvändbara fotoner – dessa fotonstrålar kan vara hur extremt briljanta och polariserade som helst men utan strålrör och experimentstationer i mortsvarande världsklass kan man inte göra mycket märningar eller experiment. Och strålrör och experimentstationer i världsklass kostar sina modiga miljoner.

Slutsatsen som redan dragits här på bloggen några gånger är att historien helt enkelt upprepar sig, fast med fler nollor på de sporadiska checkar som betalas ut från olika håll för MAX IV:s finansiering. Så gick det till när MAX I och MAX II byggdes också (se min artikel i ämnet för en djupare analys och noggrannare historieskrivning). Men då var det lite mindre och definitivt var det en mindre trumma som det slogs på. Och varken Region Skåne eller någon annan slog särskilt hårt på den trumman heller.

Därför är brasklappen i slutet på Sydsvenskans artikel det kanske viktigaste i sammanhanget:

”Finansieringen innebär att man kan bygga cirka en fjärdedel av de experimentstationer som anläggningen totalt sett kan innehålla.”

Enkel matematik ger således — eller som vi brukade formulera det när jag läste just matematik på Lunds Universitet för tio år sedan: sålunda sluter vi oss till — att det saknas strax över 1,6 miljarder (i dagens penningvärde) innan MAX IV är helt utbyggt. Och jag vill nog påstå att ”världens bästa” synkrotronljusanläggning (som Region Skåne uttrycker det i reklamfilmen som nyligen kommenterades här) helst skulle behöva vara åtminstone nästan fullt utbyggd.

Med andra ord: Skaffa mer pengar.

Men hur ska det göras?

Region Skånes så kallade TITA-projekt har lanserat en film om ESS, MAX IV och regionen, där bland annat olika företagsrepresentanter (inklusive PEAB:s Mats Paulsson), regionrådet Pia Kinhult, LU:s rektor Per Eriksson, och någon student lovar runt och stort och slår på stora trumman om hur fantastiska dessa satsningar är och hur ljus framtiden ter sig på grund av dem. Som vanligt.

En reklamfilm, helt enkelt. Smaka på det här:

”MAX IV och ESS kompletterar varandra, och skapar världens bästa anläggningar för materialforskning”

”ESS och MAX IV kommer att förändra vår vardag”

”Beräkningar visar att etableringarna skapar 23000 nya jobb fram till 2040.”

(Mina kursiveringar)

TITA har potential att bli ett verkligt bra projekt; många forskningsanläggningar världen över har stora problem med att lyckas interagera med näringsliv och samhälle i stort, delvis för att lokal- och regionalsamhälle inte tagit tillräckliga initiativ tillräckligt tidigt. Här finns en utomordentlig chans för Skåne och Sverige. Men då gäller det att börja jobba. Helst igår.

Att det skjuts till pengar från det offentliga och privata är utmärkt, men jag är personligen rätt osäker på vad den här filmen eller de glansiga broschyrerna eller för den delen en massa labblokaler i AstraZenecas byggnader i Lund rent konkret kommer att kunna göra för att skapa goda förutsättningar för regionalt näringsliv att interagera med ESS och MAX IV. Av det jag sett och läst hittils från TITA, Region Skåne, Rektor Eriksson, et consortes, famlar man rätt mycket i blindo. Det tydligaste tecknet på att man inte riktigt vet vad och hur man ska göra är faktiskt filmer som denna. För de innehåller mest tomma spekulationer. Och kostar säkert en inte helt oansenlig summa pengar.

Så här säger speakern i filmen också:

”Målet för TITA-satsningen är att ESS och MAX IV skall bli tillväxtmotorer för hela regionen.”

Bra. Då är det hög tid att börja tala om för oss hur det målet ska realiseras.

Upp-och-nervända världen (läs: Sverige) — en historisk kontextualisering av Uppsala-avtalet

Uppsala Universitet, Sydsvenskan, Upsala Nya Tidning (och säkert några till) låter meddela att ett avtal träffats mellan ESS AB och UU om ett ”utvecklingsuppdrag” — Uppsala Universitet ska ”utveckla ny acceleratorteknik för ESS och för detta kommer en experimenthall att byggas vid Ångströmlaboratoriet”.

Den korta analysen av detta är att historien hinner i fatt ESS, men kanske med politikens logik och inte vetenskapens. Låt mig utveckla.

MAX-labs historia kan skrivas, något tillspetsat, så här: Acceleratorerna har utvecklats i Lund, men all forskning med synkrotronljus vid MAX-lab, all kompetensförsörjning på denna forskningssida, är Linköpings, Chalmers, och framförallt Uppsalas (Hallonsten 2011a: 202). När MAX-lab sedermera blev ett konkurrenskraftigt labb och VR med hjälp av externa utvärderare fick klart för sig att det vettiga vore att koncentrera resurser till MAX-lab på bekostnad av The Svedberg Lab (TSL) i Uppsala och Manne Siegbahn Institutet (MSI) i Stockholm, hittade man på en kompensationslösning för Uppsala-Stockholm i form av ett nationellt acceleratorteknikprogram (VR 2002). Mig veterligt blev det inte så mycket av det, förrän nu.

ESS har ju inte alltid älskats av Uppsala, inte heller satsningen på MAX IV — detta trots att underlaget i fråga om nationell forskningskapacitet för båda anläggningarna främst finns i Uppsala (notera exempelvis att forskarna som uttalar sig i tv och radio om ESS i regel kommer från Danmark, Uppsala eller är anställda av ESS AB, och att Uppsalas fysikinstitution historiskt har varit den enskilt mest representerade bland MAX-labs användare; Hallonsten 2011a, s 202, 214). Satsningen på det här SciLifeLab (som också luktar kompensation lång väg) är ju inget som fysikerna är särskilt begeistrade över. Den så kallade vetenskapskorridoren exkluderade ju Uppsala och Stockholm. Och grundproblemet är ju att två jätteprojekt inom fysikområdet båda placeras i Lund. Ja, jag vet, det finns alla möjliga och omöjliga life science-tillämpningar och annat. Men i svenskt hänseende — och profilering, resurskoncentration och strategiska satsningar är ju mycket populära just nu — är det Uppsalafysiken och dess avkomma som är styrkeområdena. Om man hemskt gärna vill så kan man i sammanhanget notera att två av fyra svenska Nobelpris i fysik tillfallit Siegbahn-familjen för deras arbete inom röntgenspektroskopi.

Vad vore således den logiska utvecklingen om man vill bygga på svenska styrkeområden, satsa pengarna där de kan antas göra mest nytta, och ära den som äras bör? Bygga ESS och/eller MAX IV på Uppsalaslätten istället? Bara bygga MAX IV, satsa ordentligt och inte halvhjärtat, och låta någon annan ta hand om ESS? Göra en storsatsning på fysikforskningen i Uppsala och låta Ångströmlaboratoriet vara centrum för instrumentutveckling och forskningsplanering för ESS och MAX IV? Alla tre alternativen har förespråkare i Uppsala och Stockholm, var så säkra. Kanske är det dock det sistnämnda som är mest realistiskt (observera alla ni som inte är vana vid akademiska uttryckssätt att jag spekulerar nu och inte tar ställning i frågan).

Istället: Uppsala får ta hand om delar av acceleratorutvecklingen, något som de säkert klarar galant men som annars Lunds Universitet har varit mycket aktiva (och framgångsrika) i att bygga kompetens och kapacitet för de senaste trettio åren, och planeringen av forskningen vid ESS och MAX IV får naturligtvis fortsatt hälsosam Uppsalainblandning via de gängse strukturerna vetenskapssamhället är bra på att bygga upp och underhålla alldeles självt. Men något officiellt erkännande eller formell roll i sammanhanget får inte fysikinstitutionen i Uppsala.

Den här slutsatsen handlar om stora internationella projekt som CERN, ESRF och ESS;

”Several other aspects surely weigh in when the process is furthered towards a decision, such as regional attractiveness and communications. The conclusion here is, however, as the cases clearly show, that final decisions (including site selection) are made at highest political level, on basis of high-level political considerations.” (Hallonsten 2011b)

– men intressant nog fortsätter jag att hitta stöd för den också i de svenska ankdammarnas farvatten.

Referenser
Hallonsten, O. (2011a). ”Growing Big Science in a Small Country: MAX-lab and the Swedish Research Policy System.” Historical Studies in the Natural Sciences 41(2): 179-215.
Hallonsten, O. (2011b). ”Continuity and change in the politics of European scientific collaboration.” Forthcoming in Journal of Contemporary European Research.
VR (2002). Review of the Swedish National Facilities. Vetenskapsrådets rapportserie 2002:6.

Gedigen folkbildning i Sveriges Radio

I Vetandets Värld i Sveriges Radio har man tagit Public Service-uppgiften på allvar och sänt ett långt program som förklarar vad ESS är för något och vad det ska användas till. En gedigen insats, får man verkligen säga, jag rekommenderar varmt alla vetgiriga att lyssna. Man får veta en hel del, på mycket grundläggande nivå och synnerligen välfunnet och välformulerat, om hur ESS är tänkt att fungera.

Personligen gillar jag mest av allt Mats Lindroos förklaring till varför man behöver en tungmetall för att utvinna neutroner — tunga ämnen har helt enkelt många neutroner, och det är därför de är tunga. Colin Carliles liknelse om bandspelaren, solljuset och ögat som i tur och ordning får representera provet, neutronerna och detektorn är också bra. Tilläggas kan att den fungerar lika bra för att förklara synkrotronljusanläggningar (vilket Colin också påpekar när han nämner röntgenstrålning i samband med neutroner). I övrigt är Colin Carlile lika seriös som vanligt när han låter meddela att han och kronprinsessan kommit överens om ett invigningsdatum för ESS — 14 juni 2019.

Med lite mer analytiska öron kan man konstatera att ESS verkligen har medietränat sina anställda skickligt — numera heter det ”en flytande metall” och inte ”kvicksilver”. Och från policyvinkeln kan det påpekas att man nog är övermaga optimistiska när man påstår att ESS kommer att vara färdig att användas om åtta år. Kanske skulle någon på SR ringa någon utanför ESS-organisationen som kan påpeka att det återstår en del grovjobb innan det ens kan bli tal om att sätta en spade i marken? Dessutom förefaller slutpunkten för den så kallade Preparatory Phase, som just nu pågår, ha flyttats fram till februari 2013.