Vem träffas? Och på vilket mandat?

ESS Scandinavia konsortiet gick igår ut med en pressrelease i vilken man meddelar att ”the ESS Steering Committee” i fredags sjösatte ”the Preconstruction Phase” för ESS i Lund under ett möte i Köpenhamn. Tretton länder –- Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Italien, Tyskland, Frankrike, Schweiz och Island — skall ha deltagit. Colin Carlile, som allaredan omnämns som ”Director of ESS”, säger att det var ”ett väldigt bra möte” (”It was a really good meeting”). Tydligen ska mötet ha beslutat om formerna för ESS-projektets fortsatta styrning samt enats om specifikationer och riktlinjer som behövs för att starta nästa fas, som alltså är ”the Preconstruction phase”.

Nu skall man alltså börja jobba för att också på pappret och i verkligheten kunna åstadkomma de här omtalade fem megawatten och en i övrigt världsledande neutronkälla.

Men vem är det egentligen som har bestämt allt det här? Och vem är det som skall börja jobba med designarbetet? I pressmeddelandet nämns att så kallade Advisory Committees diskuterats vid mötet, och det är ju på tiden, men ingenting om vem som var där, på vems uppdrag.

De forsknings- utbildnings- och innovationsdepartement ute i Europa som har webbsidor på språk jag begriper skriver ingenting, absolut ingenting, om att de på något sätt deltar i något möte som har med ESS att göra (det gäller alltså Danmark, Norge, Tyskland och Schweiz). Danska regeringen, som kanske skulle kunna antas på något sätt — om än genom ombud — stå värdar för mötet, skriver ingenting. Ej heller Köpenhamns stad eller det så kallade Copenhagen Capacity (som ju annars är ett kommunikatörernas mekka i Öresundsregionen). Och svenska regeringen är lika tyst. ESS-webbsidan inom sjunde ramprogrammet uppdaterades senast den 11 juni. Någon träff på Google på söksträngen ”ESS Steering Committee” får jag inte (jo, naturligtvis en, men det är ju European Social Survey det gäller).

Den konspiratoriskt lagde skulle ju, när en ensam pressrelease är den enda information som finns att tillgå i ämnet, fråga sig om den här kommittén existerar överhuvudtaget. Jag nöjer mig med att fråga när och hur vi kan reda på vem som deltar, från vilka länder, och på uppdrag av vem? Helst från någon annan källa än konsortiet, för säkerhets skull.

Att ungrarna inte deltar är ju ganska givet. Men de har tydligen tänkt göra det snart, förutsatt då att de vet var de skall anmäla sig. Klarsynt påpekar de emellertid vad som ofta glömts bort men som trots allt fortfarande gäller:

It is expected that the final decision on funding ESS will be made when the results of the design update become available in about two years time. Until this final funding decision is made, the Hungarian Government offers as a fallback solution to host ESS in Debrecen in the case when the plans to build ESS in Lund would not materialize.

Som sagt. Just in case det inte skulle bli något. Det alternativet är faktiskt fortfarande verkligt, tro inget annat.

Dags att jobba

”Ritningarna på hela anläggningen ska gås igenom, från första skruven till den sista”

I Sydsvenskan meddelas att det verkliga arbetet med att tekniskt och vetenskapligt designa ESS-anläggningen nu skall ta sin början. Jag har undrat ett bra tag när detta skulle ske. Svaret är alltså nu.

Man skall alltså sätta igång med det digra arbetet att komma fram till hur ESS skall byggas, och av detta arbete kommer att följa vilka prestanda som kan uppnås och till vilken kostnad. Som jag påpekade i tv i januari vet vi alltså hittills inte så mycket om prestanda och dylikt, och det vet inte ESS Scandinavia konsortiet heller (även om de inte riktigt ville erkänna det då) och det är väl egentligen den rimliga förklaringen till att ingen vet vad ESS egentligen kan göra och vad kalaset kommer att kosta.

Det är alltså först med början nu, och troligtvis under de kommande två årens lopp, som vi kan börja få några riktiga parametrar associerade med ESS. I det perspektivet, kryddat med en måhända överdriven försiktighet (som jag i och för sig tycker är klädsamt för samhällsvetenskapliga forskare), är det fascinerande att man redan lovat att ESS skall bli världens bästa neutronspallationsanläggning, att den skall bidra till lösningar på miljöproblem, och att den skall ”ge tillbaka” till svensk och skånsk och dansk ekonomi med en faktor 8:1.

Professor Larsson fortsätter försäljningssnacket

Som min kollega Thomas Kaiserfeld påpekade i fredags:

”Idag har ordförande för Lunds universitet och regeringens ESS-samordnare, prof. Allan Larsson (S), uttalat sig. Han hävdar utan att blinka att för varje miljon som Sverige lägger på att finansiera ESS så får vi 8-9 miljoner tillbaka. Utifrån det perspektivet blir det förstås svårt att förstå varför vi skall låta några andra vara med och betala detta. Det måste ju enligt Larssons logik innebära offantliga förluster för svenska staten.”

Ja, vad ska man säga? Det är alltså i SR Ekot som professor Larsson lanserar denna glädjekalkyl. Nu tycker jag naturligtvis att Thomas har rätt i att fråga sig varför — givet detta — andra länder skall tillåtas vara med och betala, och den följdfrågan skulle naturligtvis ställts av Ekots reporter. Men säljsnacket kring ESS ligger ju — som tidigare konstaterats — på en tämligen ovetenskaplig nivå.

Nu är det inte alls osannolikt att Allan Larsson har rätt. Delvis. Och i sak, men inte i detalj. Det han säger om konstruktionskostnaderna, att ”[f]ör varje miljon som vi och danskarna investerar i den här anläggningen så får vi mer än en miljon tillbaka av investeringspengarna” stämmer naturligtvis om man med att ‘få tillbaka’ menar att de investerade pengarna tillfaller svensk (och dansk) byggnads- och tillverkningsindustri samt tjänstesektorn. Även om ett och annat sofistikerat instrument måste köpas in från kontinenten kan vi nog utgå från att betongen till byggnaderna kommer att levereras från Starka, grävskoporna från Volvo, och stängslet från Lambertsson.

När det gäller driftskostnaderna, så påstår Allan Larsson att ”för varje miljon som vi stoppar in så kommer det åtta, nio miljoner tillbaka”. Det är nog högt räknat. För då talar han sannolikt om tjänsteekonomin kring anläggningen och en och annan spinoff- eller spillover-effekt (eller vad det heter), samt skatteintäkter. Man räknar på ESRF med att ungefär hälften av upphandlingen årligen sker med franska varu- och tjänsteleverantörer (se sid 239 i min avhandling), vilket för år 2008 motsvarade ungefär 17 miljoner euro (se sid 142 i ESRF Highlights 2008). Om vi därtill lägger skatter och sociala avgifter, och uppskattar det till ca 50% av de totala lönekostnaderna, så landar det på ca 23 miljoner euro (Ibid.), vilket sammanlagt skulle innebära att 40 miljoner euro varje år ‘går tillbaka’ till den franska ekonomin. Frankrike betalade år 2008 ungefär 20 miljoner euro till ESRF (se sid 138 och 141 i ESRF Highlights 2008). Med reservation för alla skillnader mellan anläggningarnas storlek, typ, organisation och regler, samt ländernas alla skillnader, kan vi alltså sluta oss till att ratiot 2:1 är mera sannolikt än 8:1 eller 9:1. Men som sagt, Allan Larsson kan mycket väl ha rätt. Men då har han dokumentation som inte jag har.

Värre blir det efter sifferexercisen, då Larsson påpekar att ”[d]et finns ingen annan investering på det här området som ger så god ekonomi som detta”. Jag undrar vad han menar, och vad han jämför med, och på vilka grunder han drar denna slutsats.

Några svar – men ingen skillnad

Vi är inte bortskämda med nyheter om ESS precis. Och några svar på frågorna jag ställt här på bloggen har vi ju inte sett röken av. Förrän igår. I budgetpropositionen kom faktiskt ett och annat klargörande. Så här står det Utgiftsområde 16, sidan 130-131:

”Ett antal länder i Europa har visat intresse för att delta i konstruktion och drift av anläggningen. Danmarks regering har beslutat att delta i projektet och ett avtal om gemensamt dansk-svenskt värdskap för ESS har undertecknats av ministrarna för forskningsfrågor i Danmark och Sverige. I avtalet anges att Danmark deltar i ESS med finansiering av 12,5 procent av konstruktionskostnaderna och med finansiering av minst 5 procent av driftskostnaderna. Norges regering har fattat ett beslut om att delta i ESS med finansiering av 2,5 procent av kostnaderna för konstruktion och samma andel för drift. Lunds universitet och Region Skåne har kommit överens om att finansiera 2,5 procent av konstruktionskostnaderna. Regeringen har erbjudit övriga europeiska länder att den svenska staten ska finansiera ca 32,5 procent av totalkostnaden för konstruktionen och ca 10 procent av driftskostnaden. Sammantaget innebär detta att ca 50 procent av konstruktionskostnaderna kommer att finansieras av de nordiska länderna Sverige, Norge och Danmark.”

Så långt inget nytt. Men nu kommer det:

”Sverige har i förhandlingarna för att få ESS placerat i Lund föreslagit att om Frankrike, Italien och Tyskland finansierar 35-40 procent av anläggningen kan Sverige (inklusive Danmarks och Norges finansiering) garantera övrig finansiering till dess att andra länder har fattat beslut om deltagande. Denna modell har fått stöd av Frankrike och Tyskland som båda deklarerat att de avser att delta i projektet. Ytterligare några länder har uttalat att de avser att gå med i projektet om det byggs i Lund.”

Här är det klartext om vad som egentligen sagts och överenskommits om vid de hemliga mötena på kontinenten. Nu återstår bara att få reda på vilka dessa ”[y]tterligare några länder” är, och vad Italien egentligen tycker om det hela. Men så här skriver ESS Scandinavia konsortiet i ett pressmeddelande igår:

”It is very satisfying to be able to arrive at this stage and to know that at least twelve countries will be participating when the Steering Committee meets for the first time in Copenhagen at the end of October, says Colin Carlile, Director of ESS Scandinavia. Their first task will be to launch the Preconstruction Phase and set in place the new organisation for realizing the decision to build the next generation neutron source in Lund. Only countries agreeing on locating ESS in Lund and participating in the Design Update will be represented in the Steering Committee. So far twelve countries including Norway and Germany have agreed to participate in the project and several more have entered into discussions on participation. In the Preconstruction Phase there will be a Design Update resulting in a cost assessment necessary for the final financial agreements made between the participants during next year.

Sen finns ju då ytterligare passager i budgetpropositionen om det praktiska förfaringssättet framöver. Alldeles efter ovan citerad text står det följande:

”Verksamheten i bolaget kommer att inledas med en uppdatering av en projektplan och upprättandet av en affärsplan. Projektplanen avser en uppdatering av kostnaderna för konstruktion av anläggningen i Lund inklusive den senaste teknikutvecklingen av accelerator och målstation utifrån erfarenheter från de spallationskällor som byggts i Japan och USA. Sverige har erbjudit finansiering av denna fas, som beräknas ta ett par år, med upp till 300 miljoner kronor. Denna kostnad ska täckas av anslaget till Vetenskapsrådet. Övriga länder deltar med egen teknisk och vetenskaplig expertis som bidrag i natura. [...] När projektplanen är uppdaterad och när finansiering från andra intressenter är klar följer konstruktionen av anläggningen. Det finns en naturlig osäkerhet i kostnadsberäkningen och därmed en risk för fördyringar. När projektplanen är uppdaterad finns en naturlig kontrollstation som bör tas tillvara innan beslut fattas om att gå vidare med konstruktionen.”

Själv är jag lite trött på alla turer och nöjer mig gärna med att utifrån allt detta konstatera att ESS alltså sannolikt blir byggt i Lund men/och att inga formella avtal slutits och inga konkreta kostnadsberäkningar gjorts och inga utgifter budgeterats och ingen komplett teknisk design föreligger och en hel del organiseringsarbete återstår.

Med risk för att verka tjatig.

”Vad ska ni göra? Hur? Och med vem?”

En smula pinsamt är det att Ungerns ESS-kandidatur här på bloggen och i andra media fullständigt fallit utanför rapporteringen kring det stora steget mot etablering av ESS i Lund. Här får vi som granskar och analyserar händelserna ta på oss ansvaret och göra bot och bättring. (Det gäller er också, Sydsvenskan!)

ESS Hungary skrev i ett pressmeddelande den 8 juni det följande:

ESS Hungary National Council would like to emphasize that a serious and politically binding decision on siting of ESS can be made only by those who have proved a serious and substantial commitment in its realisation. If Europe is serious about building ESS, not the number of countries expressing sympathies for one or the other candidate should matter, but the overall size of transparently documented governmental commitments covering the cost of ESS at one or at the other site. This has been agreed and documented as one of the basic guiding principle of a responsible site decision in the first ESS gathering chaired by the Czech Republic on May 4, in Prague. Anyone who communicates any different would either like to mislead the public or to gain unfair advantage in the competition.”

Detta är ju inte bara hårda ord utan också det enda konkreta som sagts om lokaliseringsprocessen för ESS på mycket länge. I Sverige har man använt hyperboler och superlativ av helt andra slag för att sjunga ESS’ lov och de följder ESS kommer att ha för Skånsk tillväxt ända upp i Östra Göinge. Men det var nu alltså tre månader sedan Lars Leijonborg, Pia Kinhult, Colin Carlile och Mats Helmfrid utropade segern och sedan dess har nästan inget hänt: förutom att Spanien har dragit tillbaka sin kandidatur har ett träd har planterats och Allan Larsson har blivit utsedd till årets lobbyist. Men om nu beslut verkligen fattats, som det har hävdats, varför lyser namnunderskrifterna från Europas forskningsministrar med sin frånvaro? Var är de formella åtagandena?

Lars Leijonborgs bedömning den 29 maj var att ”det är rimligt att de besked som givits av de andra länderna också kommer skriftligen inom en månad, eller senast under första delen av hösten”. Om nu beskeden i Prag i maj var så klara och definitiva, varför dröjer den formella uppföljningen? Och varför har varken det tyska utbildnings- och forskningsministeriet eller det franska dito (vad jag kan se; sagt med reservation för vissa språkhinder) gjort några som helst tillkännagivanden?

ESS Hungary har naturligtvis rätt i konstaterandet att det endast är länders dokumenterade löften om bidrag till finansieringen av ESS, byggt i Lund, som egentligen kan räknas som säkra stöd för Lunds kandidatur. Det kunde i slutet av maj verka som om detta inte spelade någon roll eftersom Lund föreföll kvarstå som ensam kandidat (och jag har heller inte sagt eller skrivit något annat än att ”om det blir av, så verkar det bli i Lund”, med betoning på ”om”). Men när nu ett annat kandidatland fortfarande verkar vara med i spelet, och dessutom i likhet med Sverige har sina omedelbara grannländer bakom sig, så betyder muntliga ’stöd’ från andra länder — om de inte omsatts i konkreta och formella löften om pengar — väldigt lite. Så länge inte Tyskland och Frankrike sagt något officiellt — och det förefaller de alltså inte ha gjort — så har Tyskland och Frankrike inte i formell mening fattat något beslut. Och då kan ESS lika gärna byggas i Ungern som i Sverige. Eller inte byggas alls.

Pr-arbetet applåderar jag fortfarande. Liksom Allan Larssons lobbyinsatser. Men lobby- och pr-arbete har sin tid; och fler saker behövs för att ESS skall kunna byggas i Lund. Dessa saker har svenska regeringen och ESS Skandinavien sekretariatet fortfarande att visa upp, och det är faktiskt inga småsaker. Det är:

• En teknisk och vetenskaplig design; inklusive detaljerade planer för den vetenskapliga verksamheten.
• En organisation; inklusive en hel del juridiska, skattetekniska och diplomatiska överenskommelser och arrangemang.
• Finansieringen; både för konstruktion och byggande av anläggningen och för dess drift, på ganska många decenniers sikt vilket innebär ganska många miljarder euro.

Ungrarna har inte gett sig (?)

I ett märkligt men intressant pressmeddelande eller liknande publicerat av Ungerns ESS-kandidatur den 27 augusti framgår det med all önskvärd tydlighet att ungrarna inte ser kampen om ESS som förlorad. Den närmast totala medietystnad som rått sedan början av juni och det då klang-och-jubel-omgivna kvasi-beslutet att placera ESS i Lund har fått mig att börja undra vad som egentligen gäller: Har Sverige kunnat gå vidare på regeringsnivå med ESS? När skall fler pusselbitar i den politiska proceduren falla på plats? När kommer de formella och officiella löftena från de övriga presumtiva finansiärerna av ESS bland Europas länder?

Debrecen-kandidaturen skriver alltså nu:

By now it is to be recognized that the site selection process of ESS conducted by the Czech authorities during the Czech presidency of the European Union did not come to a conclusion.
[...]
The Government of Hungary and the Hungarian National Council for ESS, with representatives of all political parties in the parliament, are convinced that the Hungarian offer to host ESS is scientifically, economically and politically the most advantageous for all partners and for Europe as a whole. Therefore, in the actual non-conclusive situation, the Government of Hungary does not see a reason to withdraw this offer. Thus, after the withdrawal of Bilbao in early June, we now have two active candidatures to host ESS, those of Debrecen and Lund. n view of the lack of final decision in a good number of key countries, one must envisage that the diplomatic process towards a final, binding decision on building ESS might take several more months.
[...]
Hungary is prepared to cooperate with ESS Scandinavia in a constructive spirit – keeping in mind that in the current situation with two possible sites still in official competition. In particular, Hungary is ready to contribute a substantial share to the immediate funding of the design review, even without a site decision.
[...]
Government mandated officials of ESS Scandinavia and ESS Hungary will meet in early September in order to explore in depth ways of collaboration with the purpose of maintaining the momentum of the preparation of the realization of ESS.

Ett desperat pr-trick eller den första realistiska och sakliga kommentaren till site-selection processen på flera månader? En dålig förlorares sista försök att uttrycka sin indignation eller en konstruktiv invit till den vetenskapliga basen för ESS-projektet att satsa på ordentligt tekniskt förberedelsearbete med politiken tillfälligt lagd åt sidan? Döm själva. Jag lovar att återkomma efter helgen med en närmare analys och diskussion om detta något förvånande och uppseendeväckande utspel från det land och den kandidatur som trots allt och till skillnad från Bilbao inte ”gett upp kampen” om ESS ännu.

(Tack för tipset till Bengt Jönsson)

Region Skåne har beslut (och debatt!) kvar

Efter konversationen i kommentarstråden till föregående post sände jag ett email till en pressekreterare på Region Skåne för att bringa klarhet i vilka åtaganden Region Skåne egentligen gjort ifråga om ESS och MAX IV; vilken politisk majoritet som legat bakom dessa åtaganden; samt i vilken instans besluten fattats och när. Efter några dagar kom ett mycket informativt svar (n.b.: jag har kursiverat speciellt viktiga passager):

Hej Olof!

Region Skånes politiska beslutsorgan har ännu inte haft några ärenden på sitt bord om att satsa en viss summa pengar på MAXIV eller ESS.

Det stämmer som du skriver att det finns en avsiktsförklaring ang MAXIV. Enligt vår ekonomidirektör så kommer frågan att på nytt behandlas i regionstyrelsen och regionfulläktige när det är dags att träffa bindande avtal om bland annat finansieringen. Även ESS-satsningen är av den storleken att den kommer att bli ett eget ärende i den politiska beslutsgången.

Ang artikeln i Sydsvenskan som du hänvisar till kan jag inte heller där se att det står någonstans att Region Skåne beslutat om satsningen på ESS. Däremot står det i ingressen att ”Region Skånes politiker är redo att satsa 500 milj kronor.”

Vill du veta mer om våra politikers tankar bakom MAXIV och ESS, så har du möjlighet att kontakta dem via den politiska majoritetens tf. informationssamordnare Johan Chytraeus, johan.chytraeus@skane.se

Med vänlig hälsning/

Björn Martinsson

pressekreterare
kommunikationsavdelningen
Region Skåne

Alltså: Regionens satsningar ekonomiskt på ESS och MAX IV kommer att bli föremål för ordinarie politisk beslutsgång. Alltså kommer frågorna att beredas, debatteras och röstas om innan några som helst garantier kan lämnas. Regionen har inte fattat några som helst formella och bindande beslut i någon av dessa frågor. Och kanske viktigast av allt: Inga bindande avtal har träffats om MAX IV. Avsiktsförklaringen är — i linje med min tolkning i föregående post — blott och bart en avsiktsförklaring, och därmed har MAX IV i formell mening inte kommit närmare förverkligande än det var för ett halvår sedan.

Med spänning inväntar jag nu Region Skånes hantering av dessa frågor — och naturligtvis någon sorts diskussion om det Gustav undrar över i kommentar till föregående post: Är det inte ”lite bortom landstingens normala kärnverksamhet att betala såhär mycket pengar till den här typen av forskning”?

Flodströmrapporten

Universitetskansler Anders Flodström hade mellan 4 december 2008 och 1 mars 2009 uppdraget av regeringen att ”som förhandlare ta fram ett underlag för ett beslut om finansiering av den nya synkrotronanläggningen MAX IV” (pressmeddelande). Då och då sökte jag förstrött på olika webbplatser efter någon typ av rapport författad av Flodström, men i och med kvasi-beslutet om MAX IV den 27 april tröttnade jag eftersom det då blev ganska klart vad en eventuell rapport resulterat i: regeringen betalar inte en spänn, åtminstone inte självmant. De fyras gäng — Vinnova, Vetenskapsrådet, Lunds Universitet, och Region Skåne — försöker tappert skaka fram pengar och alla räknar med att Wallenbergstiftelsen, nordiska regeringar och universitet, svenska universitet, samt svenska regeringen (ja, till slut, ändå) skall bidra substantiellt.

Just detta kan man också läsa om i Flodströms rapport. Jag gjorde nämligen slag i saken och sände en epostförfrågan till Utbildningsdepartementets registrator och bad att få ta del av vadhelst för skriftligt resultat Flodström levererat. Länge leve offentlighetsprincipen! Två dagar senare kom med posten ett kuvert innehållande en tämligen fyllig rapport (10 sidor), visserligen utan författarnamn eller någon övrig identifikation med avseende på ursprung, men med en betryggande diariestämpel, komplett med datum och underskrift av registrator. (Det som är lite spännande med stämpeln är att den avslöjar att rapporten inkom 30 april, alltså tre dagar efter att avsiktsförklaringen gavs av de fyras gäng, och att den diariefördes först 13 augusti, alltså den dag då jag efterfrågade den.)

Som sagt: Med avseende på konkreta resultat är Flodströmrapporten närmast identisk med avsiktsförklaringen från 27 april. Men det finns också passager med formuleringar och konstateranden som bör uppmärksammas. För den som inte känner till det är alltså Anders Flodström professor i materialfysik vid KTH, f d rektor för Linköpings Universitet och KTH, dessförinnan instrumentbyggare och verksamhetskoordinator på MAX-lab, samt forskare vid DESY i Hamburg. En synnerligen adekvat meritlista för att sköta förhandlingar och utredningsarbete om MAX IV åt regeringen. Och rapporten är intressant och välskriven. Den som undrar över källor som kan bekräfta mina utsagor här på bloggen och annorstädes bör läsa rapporten. Här kommer några nyckelmeningar:

”Utan att värdera metoderna vetenskapligt så kan vi konstatera att antalet synkrotronljusforskare är många fler än antalet neutronanvändare” (s 2)

”Nuvarande MAX-lab etablerades i början på 80-talet och gav svenska synkrotronljusforskare inom mjukröntgen och VUV områdena ett lyft till ledande internationell forskning inom elektrospektroskopi. En remarkabel förnyelse av den forskning som gav Kai Siegbahn Nobelpriset i fysik har skett genom forskning vid MAX-lab och genom svenska forskares engagemang vid utlandska synkrotronljusfaciliteter. Om Sverige kan anses ‘äga’ något forskningsomrade internationellt så är det detta område” (s 5-6).

”Sverige söker nu finansiellt stöd hos de nordiska länderna och andra intressentländer runt Östersjön för att kunna matcha det spanska erbjudandet [att bygga ESS]. I praktiken innebär detta att direkta investeringar i MAX IV från de nordiska ländernas regeringar är små. Möjligen är Finland ett undantag. I finansieringsfasen finns därför på nationell och nordisk nivå en konkurrens mellan MAX IV och ESS-projekten” (s 4).

Sen har vi detta med rekommendationerna, och där är det lite knivigare. Planen för finansieringen av MAX IV som Flodström rekommenderar och som de fyras gäng sedermera upphöjde till policy är synnerligen snårig. Om jag förstår det hela rätt gäller det följande för kostnader och finansiering.

• Byggnader: 1 miljard. Betalas av byggentreprenören som sedan tar ut det i hyra.
• Accelerator: 900 miljoner. Betalas av de fyras gäng (VR 450 milj, Vinnova 150 milj, LU 150 milj, Region Skåne minst 100 milj), samt av nordiska konsortiet (300 milj). (Här blir det 250 miljoner över. Kanske har Flodström — som den gamla fysiker han är — räknat med förseningar och fördyrningar?)
• Strålrör och experimentutrustning: 600 miljoner. Betalas av de så kallade ’strategiska satsningarna’ (se nedan) (300 milj) samt av Wallenbergstiftelsen och Novofonden (300 milj).
• Drift: 260 miljoner årligen. Betalas av de så kallade ’strategiska satsningarna’ (se nedan) (100 milj), nordiska konsortiet (60 milj), Vinnova och ”nordisk industri” (15 milj), samt driftsbudgeten för nuvarande MAX-lab överförd (90 milj).
• Drift under uppbyggnadsfasen (5 år): 200 miljoner. Betalas av bidrag från regeringen, de så kallade ’strategiska satsningarna’ (se nedan) (125 milj), samt driftsbudgeten för nuvarande MAX-lab överförd (90 milj)
(s 9-10).

Om de strategiska satsningarna:Flodström föreslår att VR och Vinnova ska försöka förmå regeringen att för MAX IV öronmärka 125 miljoner årligen av de 1,8 miljarder årligen som enligt forskningspropositionen 2008 skall gå till ’strategiska områden’. Dessa 125 miljoner skall gå via Lunds Universitet (s 9).

Frågor:
• Är hyreskostnaden inräknad i årliga driftskostnaden på 260 miljoner?
Har man tillfrågat de privata finansiärerna (Wallenberg och Novofonden) innan man börjat räkna med deras stöd?
• Om nuvarande MAX-labs driftsbudget skall överföras till MAX IV redan under uppbyggnaden måste alltså nuvarande labbet stänga samma dag som spaden sätts i marken för MAX IV. Vad händer med verksamheten under tiden?
• Vad blir de långsiktiga forskningspolitiska konsekvenserna av att regeringen öronmärker 7% av pengarna till de strategiska satsningarna för detta projekt, pengar som enligt den ursprungliga planen skulle ”fördelas efter vetenskaplig granskning” (pressmeddelande)?

Flodströmrapporten finns att läsa och ladda ner här.

Vad man kan lära av LHC

En pressrelease från CERN i förrgår väckte omedelbart intresse hos två av de seriösare medieaktörerna i världen: Redan samma dag rapporterade New York Times och NPR (National Public Radio) att CERN:s fantastiska megamaskin Large Hadron Collider (LHC) skall börja köras på halva kapaciteten redan i höst. The Associated Press, AP, bestämde sig idag för att plocka upp tråden och skrev en drapa. Nu är det förstasidesstoff med i de stora tidningarna, åtminstone de jag kollat (Washington Post, USA Today, The Times, Die Zeit). Som vanligt har Sveriges fyra stora morgontidningar (DN, SvD, SDS, GP) blicken vänd åt något annat håll.

Så varför bryr vi oss om detta? LHC är ju, om man tolkar min forskning och argumenten i min avhandling lite tillspetsat, en övervintrande dinosaurie, tillhörande en svunnen tid, en gigantisk leksak som hämtar sitt existensberättigande i någon slags blandning av track record, hävd, nostalgi och fantasifulla allusioner till Big Bang och ett fysikaliskt fenomen farligt nära fantasifosterstatus som emellanåt går under namnet ‘The God Particle’. Ganska långt från modern small science on big machines och garanterat med en helt annan politisk logik än de projekt som är ämnen för rapporteringen på denna blogg.

Men. Läser man pressreleasen och AP:s uttömmande rapport ordentligt så får men reda på ett och annat om acceleratorer som eventuellt kan vara till nytta om man vill bilda sig en uppfattning om vad det innebär att exempelvis designa, konstruera, bygga och köra en anläggning av ESS’ storlek och kvalisort.

Det är alltså inte den planerade starten på halva energin som är grejen här (även om det i sig skulle vara intressant att diskutera i en bloggpost) utan påminnelsen om det jämförelsevis katastrofartade haveriet.

Med pompa och ståt invigdes LHC för snart ett år sedan och man räknade med att börja leta efter Higgs-partikeln (så heter den egentligen) på allvar redan nu i våras. Det dröjde emellertid inte länge innan magneter och annat började strejka och ställa till problem — som alltså ännu inte är helt åtgärdade:

”CERN has been working since late last year to repair the damage caused by a faulty electrical joint. The breakdown occurred nine days after the spectacular start up of the $10 billion machine last Sept. 10 when beams of subatomic particles were sent around the accelerator in opposite directions. Fifty-three massive electrical magnets had to be cleaned and repaired after the failure. Tons of supercold liquid helium spilled out of the system, and a sooty residue had to be cleared from the tubes that are meant to be pristine, holding a vacuum in which subatomic particles can whiz around the tunnel at near the speed of light at temperatures colder than outer space” (AP).

Lärdomen från denna episod är egentligen bara ett bra exempel på vad jag brukar poängtera: Trots att LHC och ESS är oerhört olika projekt — och det är för övrigt något som också behöver poängteras gång efter annan — är båda designade och konstruerade i sina respektive fälts absoluta framkant. Orsaken är naturligtvis att kostnaderna är så stora att man inte nöjer sig med att kopiera någon annan: varje projekt måste ha unika egenskaper och i fallen LHC och ESS är det dessutom fråga om helt nya egenskaper: Här skall, i Geneve och i Lund, göras vetenskap som inte tidigare gjorts. Då behövs maskiner som ingen tidigare byggt. Och sådana maskiner är väldigt oberäkneliga, vilket den sedelärande berättelsen om LHC som nu återigen kablas ut i världen förtäljer.

Så nästa gång någon säger eller skriver att ESS kommer att börja användas 2020 så tänk på att utöver allt jag hittills babblat om här och annorstädes (mellanstatliga förhandlingar om pengar och ägandeskap och Bundestagswahl och Parliamentary Elections och finanskris, miljöprövningar och energifrågor och arga grannar, svenska interna forskningspolitiska omprioriteringar och medelstilldelningskontroverser, osv.) så finns en god portion teknisk osäkerhet inblandad, som mycket väl kan både öka prislappen och försena driftsstarten.

Djärva utfästelser — en uppföljning

Bloggposten nedan och dess kommentarer är ett utmärkt exempel på bloggens möjligheter till konstruktivt meningsutbyte. Mina trogna läsare Bo Wennergren och Bengt Jönsson var — rötmånaden till trots — utomordentligt raska att hjälpa till med förtydliganden, länkar och tillägg. Så här kommer en uppföljning, framförallt av vindkraftsfrågan.

Enligt Föreningen Svensk Vindkraft — som väl får anses ha hög tillförlitlighet på området — har Sveriges största vindkraftverk en maximaluteffekt på 3 MW. Det blåser tillräckligt för att el skall produceras ungefär 80 procent av årets dagar. Alltså: Om 40 MW räcker för ESS, skall det till åtminstone något hundratal ordinära vindkraftverk. Snarare kanske tvåhundra.

Men. Enligt SNS webbplats (det är neutronforskningsanläggningen i Oak Ridge) har kraftstationen för SNS en kapacitet på 70 MW och man får väl anta att det mesta används. ESS Bilbao Initiative nämner också siffran 70 MW (pdf, se s 9, 12). ESS Site Review Group påpekar att 40 MW ”may well be too low” (pdf, se s 6).

Vad som egentligen gäller vet vi inte. Bara att olika mer eller mindre tillförlitliga siffror cirkulerar och förvirrar. Så också, tyvärr, på denna blogg.

Jag tackar för kommentarerna, rättar mina fel, förtydligar och kompletterar, men konstaterar detta till trots att ingen klarhet egentligen bringats i det hela, och fortsätter uttala mina nu alltmer fåfänga förhoppningar att någon journalist tar tag i detta eller någon rättrådig representant för ESS Scandinavia förklarar hur det hela egentligen förhåller sig.

And while you’re at it: Ta gärna till er vad Marielouise Samuelsson skrev i Sydsvenskan den 12 maj (men som jag missade tills nu):

”Och det stärker knappast grundforskningens egenvärde och självförtroende om Allan Larsson och andra försöker sälja in ESS och grundforskning med hjälp av påfallande ovetenskapliga resultatgarantier.”